”Nu är du en och inte två” sa fina musikerkollegan bekymrat till mig när vår andra diakontjänst drogs in. Under månaderna som gått har de där orden funnits kvar hos mig.

Jag har nästan alltid under mitt yrkesliv haft en eller flera kolleger i diakonin, och det har jag tyckt om. Nu är det på annat sätt. Det finns fördelar, och det finns nackdelar.

Samtidigt är ju jag, och du, alltid en. I vilka sammanhang vi än ingår, vilka relationer vi har till människor runt omkring oss, så är vi en, allihop. Vi är ensamma om ansvar och beslut som rör oss själva och andra, och det är upp till oss var och en att vara den människa vi vill vara utifrån de förutsättningar vi har. Ibland är det lätt och ibland är det svårare.

Då är man allt tacksam för, till exempel, ett gott arbetslag. Jag tror inte vi alltid vet om vilka bördor vi hjälper varandra att bära.

Och jag, jag håller på att lära mig att vara en och inte två, inte ens i förväntan på att bli två. Det är en ny utmaning, och den är bara min. Men jag är inte ensam om att bära den.

Charlotte Lundh, diakon i Hyllie kyrka