Jag har precis varit ledig i ett år och går igenom min mailbox. Med lite distans är det omvälvande att kastas in i de frågor jag möter som diakon. Fick syn på ett tal jag höll efter att regeringen drastiskt infört de lagar som hindrar människor på flykt att söka fristad här. Inser att situationen bara förvärrats sedan dess.

Genom organisationen European Council on Refugees and Exiles (ECRE) läser jag om hur EU efter att först ha slutit ett avtal med Turkiet som förhindrar flyktingar att nå EU den vägen, nu med nya medel försöker hindra dem som flyr över medelhavet söderifrån. Situationen för flyktingar som befinner sig i Libyen beskrivs som ”Hell on earth” av en av de organisationer som trots säkerhetsläget lyckats ta sig in. De människor som försöker fly till Europa den vägen spärras av den Libyska kustbevakningen in i interneringsläger och utsätts för avrättningar, tortyr, brist på mat, vatten och sanitet. Kvinnor tas ut ur lägren och utsätts för sexuellt våld. Många människor hamnar i slaveri.

EU satsar stort på att tvinga människor tillbaka till Libyen. Bland annat ger man stora resurser till kustbevakningen och regeringen. Detta riskerar att legitimera att människor spärras in enbart på grund av att de är migranter. EU har också planer på att begränsa möjligheterna för frivilligorganisationer att bistå med sjöräddning på medelhavet. Detta trots att mer än 1500 personer redan dött på rutten mellan Libyen och Italien bara första halvan av 2017. (Källor: ECRE och https://www.refugeesinternational.org/reports/2017/libya)

I mitt tal tog jag upp min chock över hur lätt den svenska regeringen och resten av EU släpper respekten för de mänskliga rättigheterna som de alltid proklamerat så högt. Den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna tillkom efter andra världskriget när insikten om att de behövdes, och vikten av att försvara det grundläggande människovärdet, kanske var som starkast. En central artikel är artikel 14 om att ”Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.”

Jag undrar nu om inte bara respekten för de mänskliga rättigheterna, utan respekten för humanitet som grundläggande princip i sig är hotad i den stund vi låter människor drunkna i medelhavet. Respekten för det mest grundläggande människovärdet har fått en prislapp istället för att vara absolut.

De mänskliga rättigheternas historia har sitt ursprung i försvaret av humaniteten inför ondska, grymhet och orättvisa. Det är kampen mot slaveri, mot krigets grymhet och mot förtrycket av kvinnor, barn, minoriteter och oliktänkande. Det ger hopp om att det går att förändra och precis som människor tidigare har stått upp för humanitet är det vi som har ansvaret att kämpa nu.

Just nu är jag arg och behöver få vara del av den kamp som förts av många människor under så lång tid. Som diakon har jag hopp om att Gud är med oss även när det ser mörkt ut i omvärlden. Det är min djupaste övertygelse att Gud är hos dem som tvingas fly och att vi kämpar för Guds rike när vi hjälper till att riva murar.

Så sade han: ”Vad är då Guds rike likt? Vad skall jag jämföra det med? Det är som ett senapskorn som en man sätter i sin trädgård. Det växer och blir till ett träd, och himlens fåglar bygger bo bland grenarna.” (Lukas 13:18-19)

Linus Hermansson, diakon i Västra Skrävlinge kyrka