Och så har livet stannat upp och vi har blivit ända in i hjärteroten påminda om, att det inte längre finns någon trygg  plats där de mest utsatta, barnen på flykt, kan få vara just barn. Leva. Leka. Andas. Utan att vara oroliga för att bli hittade, jagade, förföljda. Polisingripandet på familjelägret för papperslösa har med all önskvärd tydlighet visat det.

”Det finns inga fredade zoner”, säger gränspolisen. Det är sant juridiskt.

Men, i moralens och etikens namn och med medmänskligheten som bärare har kyrkan fram tills nu ändå varit en skyddad plats för de mest utsatta.

Nu finns bara det hårda och kalla kvar. Ingenstans i vårt samhälle finns det nu någon trygg plats för de mest utsatta, barnen på flykt, att vara just barn.

Först blir jag tom i själen. Tyst sjunger jag litanian och ber till den Gud som jag vet gråter med oss när vi gråter så allting är gråt… Sedan blir jag arg. Arg som den diakongröna Hulken! Jag har lust att röja runt bland politiker och andra beslutsfattare. Jag vill fråga dem om de sover gott om natten. Jag vill fråga dem om de kan se sina egna barn i ögonen och lova dem att världen utanför är en härlig plats att leva och bo i, en trygg plats att växa i, en värld för barn – för alla barn.

Efter ett tag inser jag, att dessa frågor vill jag ställa till hela vårt svenska samhälle med alla dess myndiga invånare. Vuxna individer som var och en har ett ansvar för att göra världen till en lite bättre plats att leva på. Vuxna individer som var och en har ett ansvar för att vårt samhälle nu är hårt och cyniskt.

Jag ställer frågorna till mig själv också.

Nej, jag sover inte gott om natten när jag blivit påmind om att det samhälle jag är en del av på laglig väg förvägrar de mest skyddslösa den mänskliga rättigheten att vara trygg. Nej, jag kan inte se in i mitt eget barns ögon och säga, att den här världen, vårt eget land, är en härlig och trygg plats för honom och alla andra fina barn att växa upp i. Kanske är det just där som ilskan rinner av mig och jag landar i att vara trotsig.

”Det finns inga fredade zoner”, säger gränspolisen. Nej, men då skapar vi det, svarar jag!

”Även svenska kyrkan lyder under svensk lagstiftning”, kommer då någon att säga. Jag har respekt för svensk lagstiftning och ämnar inte bryta med den. Men vi ska skapa fredade zoner!

”Svenska kyrkan ska inte lägga sig i politik”, kommer då någon att säga. Den profetiska diakonin är politisk, svarar jag. Politisk – inte partipolitisk! Där vi ser att något gått alldeles galet, har vi som uppdrag att påtala det. Jag är diakonvigd sedan 10 år till just det uppdraget. Och nu påtalar jag att vi ska skapa fredade zoner i vårt gemensamma samhälle!

För någonstans måste det finnas en trygg plats för barn att vara just barn.

Någon gång måste en vuxenvärld kunna föra ett samtal förbi juridik och uppdrag, politik och livsåskådning. Här och nu måste vi kunna enas om att barn alltid måste få plats, tid och rum att vara barn. Trygga barn. Levande barn. Lekande barn.

I trotsigheten föds ett halleluja-rop till den Gud som alltid sätter det lilla barnet i centrum.

Ett trotsigt halleluja sjungs med fördel i kör i många stämmor. Vill du sjunga tillsammans med mig?

 

Maria Josefson, diakon i Husie