I vårt rationella och förnuftiga moderna samhälle använder vi intellektet för att beskriva det mesta. Trots det finns det många saker som är helt hisnande fruktansvärda och orättvisa, där människor far illa trots att vi har ett så välorganiserat samhälle. Hur gör vi då? Jo, jag tror vi rationaliserar ännu mer och systematiserar, och gömmer lidande och utsatthet i rationella system, i bästa fall befolkade med omsorgsfulla socialarbetare som får ta ansvaret åt oss andra.

Misstanken att allt inte står rätt till har lyfts av många i inom den så kallade kontinentala filosofin. Det finns många trådar i det. Ett spår finns hos de tänkare som undersöker själva grunden för det rationella samhällsprojektet. Förintelsen är kanske det yttersta tecknet på att något är allvarligt fel. Hur kunde ett rationellt och demokratiskt land som Tyskland skicka miljoner människor till gaskamrarna? Kanske är extremhögerns framgångar de senaste 10 åren ett annat och mycket oroande tecken på djupa brister i vårt samhällsprojekt.

Men om det finns något annat, något dolt, något bortom det rationella – känslor, värden, kärlek. Hur talar vi om det? Hur låter vi det forma våra liv och vårt samhälle? Liturgi kan vara ett språk bortom det rationella i språket, genom att skapa symboler istället för ord. Musik, bön och meditation kan befria oss från det rationella i vårt inre liv. Jag tror att ickevåldsligt motstånd kan vara ett sätt att tala bortom det rationella i samhällsbyggarprojektet.

När medborgarrättskämpen Rosa Parks satte sig på en plats avsedd för vita på bussen i Montogomery, Alabama, i USA 1955 och bröt mot segregationslagarna var det civil olydnad. Jag tror att den typen av handlingar är viktiga inte bara för att de, vilket så klart är det allra viktigaste i på kort sikt, ifrågasätter rasismen och förtrycket. Men handlingarna ifrågasätter också de system som försvarar den rådande ordningen, rationaliseringarna av det orättvisa. Ett sådant handlingarnas språk kan vara en väg ur de system som låser fast oss i det rådande systemet. Rosa Parks skrev att det krävdes ett ”stort mentalt akrobatiskt konststycke” för att överleva som svart person i USA.

Jag har funderat mycket på vad som på samma sätt kan ifrågasätta orättvisor och förtryck idag. Helt klart är det så att jag som vit priviligierad person inte kan göra mig till talesperson för någon annan. Det finns en stor risk att jag förstärker de hierarkiska systemen där några anses ha auktoritet att tala baserat på kön, ålder, klass och etnicitet. Istället vill jag så gott jag kan stödja andra i deras kamp. I diakonens vigningslöften står att vi ska stå på de förtrycktas sida.

Särskilt inspirerande just nu är den kamp som ensamkommande barn och ungdomar för för att stoppa de fruktansvärda utvisningarna till Afghanistan. Djupt inspirerande är också de barn jag träffat som runt om i världen engagerar sig för sina rättigheter och de palestinier jag träffat som väljer att göra motstånd mot ockupationen med ickevåld. Ibland har jag haft förmånen att få bidra till ett ge dem en plattform och lite mer handlingsutrymme. Kanske kan kampen för en bättre värld just genom att bryta mot de normer, tankesätt och strukturer vi tar för givna bidra till att undergäva de hierarkier som verkar så hopplösa att rasera. Bara genom att vi kämpar, även om det kan kännas hopplöst för intellektet när inte resultaten syns direkt.

 

Linus Hermansson, diakon i Västra Skrävlinge kyrka