Ett minne jag har från min barndom är tavlan med ängeln och barnen som hängde över sängen i mitt rum. Ängeln hade vackra kläder i varmt grönt och gammelrosa, och så stora vackra vingar. Hon vakade över två barn som lekte vid kanten av en klippa. Stupet från klippan var farligt högt, men ängeln gjorde att bilden ändå signalerade frid och trygghet. Jag minns också hur verkligt det var för mig. Jag kunde ana att änglarna fanns där. Kanske kunde jag till och med se dem. Jag tror det, men jag minns inte.

Sedan växte jag upp. Livet fylldes och fylls ännu av erfarenheter, aktiviteter, svårigheter och skyldigheter och jag glömmer hur det var att vara barn. Ofta faller jag in i tanken om att det är vi människor som ska vara som änglar för varandra och att vi som människor ska skydda varandra, ge varandra budskap och helt enkelt finnas till som tecken på Guds kärlek. Den tanken ryms i min fullbokade vardag och jag tror att den är rätt. Och ändå…

Jag tänker tillbaka på tiden, för nu ganska länge sedan, och minns eller snarare känner att jag visste. Jag visste att änglarna fanns på riktigt.

När Jesus talar om barnen säger han att ”Guds rike tillhör sådana som de”. Jag tänker att en del av detta handlar om att barnen ser och förstår så mycket mer än vi vuxna. Jag tror att Guds rike tillhör barnen därför att de är öppna för det, därför att de ännu inte har skärmat av sig från att se Guds verklighet.

Som vuxna skyddar vi oss gärna från sådant som kan verka konstigt eller som får oss att framstå som barnsliga och som gör oss sårbara. I vår iver att skydda oss missar vi hur stort livet är, hur stor världen är. Här ryms så mycket mer än vad vi anar och jag tror att vi kan se det – om vi tillåter oss att se med barnets blick, om vi tillåter oss att förundras.

Så ser jag mina egna, vuxna, minnen i ett nytt ljus. Den där kvällen när jag kände mig så ensam, den dagen när jag vandrade nerför ett brant berg och klarade det trots att jag hela tiden trodde att jag skulle ramla, igår när jag cyklade trafikfarligt för att jag helt enkelt var trött och ouppmärksam, då när jag var ledsen och gick ut i skogen och fylldes med frid. Nej, jag tror inte att jag var ensam då. Jag tror inte att jag är ensam nu. Och jag tror inte att du är ensam heller.

Christina Ohlsson, diakon i Heliga Trefaldighetskyrkan