”Jag vill spela piano med dig!”

Det är full aktivitet i det något slitna rummet. Det färgläggs Elsa-bilder och pysslas halsband på löpande band. Ibland åker ett nästan helt färdigt halsband i golvet vilket resulterar i både gråt och ilska. Några spelar pingis. Nätet är trasigt och lägger sig ner – men då blir det ju lättare att få över bollen, upptäcker barnen till stor förtjusning!En annan har hittat tågbanan, men eftersom tågen har ”fått fötter” skapar barnen fantasitåg och snart hörs det ljud av tåg som far fram i fantasins värld över gupp och genom tunnlar.Emellanåt är det någon liten klar stämma som börjar sjunga ” Let it go, let it go! Can’t hold it back anymore (…) ” och stora och små barn från andra länder hänger på. Det är en onsdagseftermiddag på transitboendet på Jägersro. ….och nu vill hon spela piano med mig.Hon sätter sig alldeles intill mig fast bänken är lång och hon bara kan nå halva klaviaturen där hon sitter. Hon spelar med ena handen och håller mig i den andra. På svenska ber hon mig visa hur man spelar ”Blinka lilla stjärna” och efter några försök kan hon spela den själv och jag lägger försiktigt några ackord till. Efter en stund märker jag att hon försvinner bort i tanken. Blicken fastnar långt bort när hon ser ut genom den smutsiga fönsterrutan där regnet och blåsten slår mot glaset. Kanske helt omedvetet har hon börjat spela C-durs skala. Upp och ner, ner och upp spelar hon skalan med ett litet finger.Jag vet inte hur länge vi sitter där.

Jag vet inte om vi kommer att ses fler gånger; kanske är hon inte kvar nästa vecka.

Men, detta var en av de allra vackraste pianokonserter som jag varit på: ett Kyrie i C-dur som framförs med ett litet barnfinger på en synth i ett något slitet rum där tiden stannade.

 

Maria Josefson, diakon i Husie