På E4:an på väg upp till Förvaret i Åstorp blir det trafikstockning. Efter minuter som känns som timmar hör jag mig själv säga i baksätet till kollegan tillika föraren: ”Kör om dem längs vägrenen. Vi kan inte vänta”. Vi har en besökstid att passa. Under tiden försöker jag förbereda mig för avskedet som väntar. Bläddrar fram bland de tunna psalmbladen till söndagens psaltartext 143: Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord. Herre, skynda att svara mig. Jag orkar inte mer. Dölj inte ditt ansikte för mig, då blir jag lik dem som lagts i graven. Låt mig var morgon möta din trofasthet ty jag förtröstar på dig.

En regnig eftermiddag hösten 2015 möts vi för första gången på Hotel Centria, ett av Migrationsverkets många asylboende. På S:t Mikaels dag hösten 2016 döps ni i Fosie kyrka och jag får äran att bli era faddrar. Och så en sensommarkväll 2017 grips ni av gränspolisen på kyrkans familjeläger på Söderåsen. Ni måste lämna landet. Ett scenario jag någonstans levt med ända sedan vårt första möte. Och ändå inte. Inte så här.

Dygnet efter gränspolisens ingripande sitter vi i ett av Förvarets kala besöksrum för att ta avsked, för att hålla om varandra som så många gånger förut, för att dela tårar, vanmakt och rädsla och för att överlämna hela situationen till Gud. Ni som förgyllt vår kyrka med er närvaro, starka tro och djupa engagemang. Idag ser jag en flock skrämda djur. På stolen mittemot lutar du dig uppgivet framåt med armbågarna på knäna, huvudet böjt och händerna hårt sammanflätade som i ett kyrie. Din fru har jag i min famn. Lillflickan med stor integritet och skruvlockar, som inte riktigt förstår och ändå förstår allt, hoppar jämfota upp och ner, ner och upp. Storebror ser lugn och sammanbiten ut, van att anpassa sig till nya verkligheter, även denna som inlåst.

Några av de första svenska ord som ni lärde er på vår Mötesplats för språk och vänskap var ordet hem. ”Fosie kyrka är vårt hem. Kyrkan är vårt första hus”, som ni sa. Uppvuxna i en värld där bön skett bakom nerfällda persienner för att diktaturen förbjöd religion. I en värld där kollegor mördats och dödshot och förföljelse tvingat er att lämna ert gamla liv bakom er. I en ny värld, i ert nya land, där hemmet ständigt varit en flyktig och tillfällig plats efter att socialtjänsten lämnat ut er adress till gränspolisen. I en sådan värld blev kyrkan symbolen för ert hem.  Och att vara döpt är att höra hemma hos Gud. Länder, lägenheter och hus kan variera, men Gud finns kvar som ert första hus. Vi sjunger S:t Patricks bön tillsammans, en återkommande favorit. Om och om igen sjunger vi den medan tårarna rinner längs våra kinder och rösten stockar sig, men det gör något med rummet. Anspänningen ger vika.

Kristus är framför mig, bakom mig, över mig och under mig.

Kristus är med mig, i mig, runt omkring, Du bor i mig.

Omger hela mig, morgon, dag som natt.

Oljan jag tvekade på att köpa i somras från klostret Panagia Hozoviotissa, på den grekiska ön Amorgos kommer till god användning. Jag och diakonkollegan går stillsamt runt till er var och en och tecknar korstecknet i pannan och en svag rökelseliknande doft sprider sig i rummet:

Du är döpt i Kristus. Må Kristus vandra med dig. I Jesu namn. Amen.

 

Det knackar på dörren. Besökstiden är över.

 

Diakon Ebba Älverbrandt

Fosie kyrka