”Polis eller lagare”, säger han.

Han har inte riktigt bestämt sig, min 3, 5-årige son. Men något av det ska han bli i framtiden. Utan att tänka mig för säger jag.

”Jag tycker lagare låter bättre”.

Den senaste tiden har mitt förtroende för polisen sjunkit. Uppvuxen i svenskt 80-tal har jag med mig en grundinställning om att polisen och myndigheter alltid vill oss väl. Nu har jag blivit mycket mer skeptisk.

Jag vill tro att det är undantag, de där gångerna jag får höra om gränspolisens brutalitet i samband med utvisningar. Jag vill hitta en förklaring och jag försöker men det går inte. Inte alltid och allt mer sällan.

Skepticismen har tagit över efter att jag hört hur barn utsatts för våld, sjuka inte fått rätt till sina mediciner och ett ammande barn tagits ifrån sin mamma. Det har varit alldeles för många vittnesbilder om våld och onödigt maktutövande som har kommit till mig och mina kollegor inom diakonin.

Då rämnar bilden -den där bilden som jag har vuxit upp med, den som säger att myndigheterna alltid står upp för invånarnas bästa

De få gånger jag pratar med vänner och bekanta om polisbrutaliteten, reagera de precis som jag instinktivit också gör. ”Det kan väl inte stämma”, ”Det fanns säkert en anledning till att de agerade som de gjorde”.

I grunden är det farligt när vi inte tror på de som är utsedda att vakta samhällets bästa. Det skadar. Samtidigt är det än farligare när vi inte lyssnar till varje enskilds erfarenhet och vågar ifrågasätta- även om det handlar om myndighetspersoners agerande.

Så bilden får rämna. Och förhoppningsvis inte bara för mig. För när något är fel, behövs det många röster, många som reagerar.

Att vara ”lagare” låter bra.  Att vara den som vill göra saker helt igen. Den som ser det som har gått i spillror och som vill göra något åt det. Den som är med och bygger upp samhället så att det blir till godo för alla som lever här.

För lagare behövs. Nu och i framtiden.

Allra helst i lag.

 

Britta Abotsi, församlingskurator i Fosie kyrka