Att kontinuerligt kränkas i sin uppväxt, den tid som är så viktig när det gäller att konsolidera ett senare vuxet och moget jag, kan vara förödande för den egna självkänslan och självförtroendet. För varje kränkning läggs själsliga tyngder på den utsattes axlar.

I det diakonala arbetet är det vanligt att möta människor som bär på sådana tyngder. Dessa består ofta av personliga upplevelser och erfarenheter som minskar det egna människovärdet. Ibland bekräftas, både tydligt och outtalat, denna känsla av underlägsenhet i omgivningens blickar, miner, kroppsspråk och kommentarer. Hur många av oss tar inte en omväg förbi, den kanske psykiskt sjuke mannen som står mitt på torget och bär sig märkligt åt, eller att vi skyndar på stegen när vi passerar den missbrukande kvinnan som sitter och hojtar på en parkbänk, eller att vi tittar åt ett annat håll när vi passerar den rumänske tiggaren som sitter utanför vår närbutik. Att vi gör så är både förståeligt och mänskligt. Vi kanske är rädda för det som upplevs som främmande och udda. Vi kanske inte orkar ta in allt mänskligt elände som finns runt omkring oss. Vi kanske helt enkelt har en dålig dag. Förklaringarna kan vara många och det är viktigt att vi inte skuldbelägger oss själva för detta. Men samtidigt kan det vara viktigt att öppna upp sig lite grand och fundera på varför jag undviker det svåra. Hade jag kunnat agera på ett annat sätt eller hade jag åtminstone kunnat försöka att sätta mig in i den människans situation för ett kort ögonblick.

Jag satt nyligen och pratade med en person som levt som hemlös under många år och tillbringat ytterligare många år på institutioner. Han hade förklarat krig mot hela sin omvärld; en omvärld som han upplevde förakta honom och inte ville ha med honom att göra. Han hade lärt sig att hantera sin egen vardag och sin omgivning med aggressivitet, högljuddhet och utåtagerande. Efter en stund i samtalet trillar en ensam och vilsen tår nedför hans kind, lika vilsen som hela hans uppenbarelse. Det jag då såg framför mig var en ensam och kränkt liten pojke som egentligen uttryckte en enorm sorg över att livet blivit som det blivit. Det kränkta barnet i honom hade i sitt vuxenliv satt på sig tjocka lager av masker för att kunna hantera sina tillkortakommanden.

Som diakon möter jag dessa människor ständigt. Ibland blir jag trött och kan känna frustration över utsatta människors attityder och tråkiga beteenden. Då är det viktigt för mig att påminna mig att jag kanske sitter framför en liten kränkt flicka eller pojke i en vuxen persons uppenbarelse. Det gör mig förmodligen lite mer ödmjuk inför den mänskliga utsattheten.

Peter Juhlin, diakon i Malmö