Ibland krockar det. Ja, det säger tjong! och pang! och så blir det alldeles tyst. Ibland sker krocken så snabbt att jag inte ens märkte att den hände. Jag är bara kvar i tystnaden. Inga ord eller formuleringar känns meningsfulla. Ja, ibland krockar det i både tanke och känsla. Den här världens orättvisor blir mig övermäktiga att hantera och mina ord försvinner.

Helgen som varit har mina tankar varit splittrade. Jag har haft kontakt med människor som tidigare levt som gömda i Sverige, men som nu är tillbaka i hemlandet. Deras situation är densamma som den var här. Ständig rädsla, ingen plats att kalla hemma. Jag har tänkt på en tonåring som tagits i förvar i väntan på utvisning. Hela hens familj finns i Sverige, men hen är över 18. Jag har tänkt på de människor jag möter som oroar sig inför högtiderna som ska närma sig. Hur ska julfriden infinna sig när pengarna inte räcker ens till det nödvändigaste? Jag har också lekt med min hundvalp, städat mitt hem och pyntat inför advent. Allt medan jag funderat på vad jag egentligen vill skriva i en bloggtext. Men det är tyst. Orden finns inte. Jag sitter i min soffa med datorn i knät och med en lurvig liten valp som snusar bredvid mig. Jag är tacksam. Jag är arg. Och jag är förtvivlat ledsen. Och jag saknar ord.

Det har krockat, och i mig är det alldeles tyst.

Christina Ohlsson, diakon i Heliga Trefaldighetskyrkan