En ung kvinna kom in på diakoniexpeditionen. Hon satte sig ner i en av de blå stolarna i mitt lilla arbetsrum.

”Jag vet inte var jag skall börja…  det är existentiella frågor som har kommit ikapp mej… jag arbetar på sjukhuset, på en avdelning med svårt sjuka. Jag har nog alltid trott på Gud och på att det finns mening, även om vi inte ser det. Men tänk om det inte är så..? Vad är det då?”, sa hon med tårar i ögonvrån. ”Det finns så mycket lidande…, arbets-kamraterna är bra, det är fin stämning, men sjukdom och lidande..?”

”Hur tänker du?” sa hon till mej.” Tvivlar du någon gång? ” Frågorna till mej var raka och direkta och jag kände allvaret och den intensiva närvaron. Samtalet fortsatte och jag valde att vara personlig och dela med mej av egna erfarenheter och tankar om tro och tvivel.  Tvivel ingår i tron. Ibland får vi ropa ut vår smärta och vårt ”kyrie eleison”, Herre förbarma dig, lämna våra obesvarade frågor och lita på en närvarande Gud och omslutande kärlek. Lidandet är svårt, som filosofisk fråga, men ännu svårare när det kommer nära, ansikte mot ansikte, som ett faktum, en verklighet här och nu.

Vi avslutade vårt samtal med att gå in i kyrka, tända ljus och be en kort bön. En bön om Guds närvaro och kärlek. Vi skildes med en varm känsla och en kram. Jag vet bara hennes förnamn och jag vet inte var hon bor. Vi hade aldrig tidigare mötts och kanske ses vi aldrig igen.

 

Aina Hagström, diakon i S:t Andreas kyrka