Sonen grimaserar efter första skeden broccolisoppa.

Mamma! Du har inte hittat den rätta balansen mellan syran och sötman! Soppan är sur!

(Andas. Andas. Andas)

Ja, jag har lite citronsaft i idag för den var först för mesig. Om du vill, får du gärna hälla i lite grädde eller vatten för att balansera upp just din sopptallrik. Jag tycker nämligen, att den blev helt perfekt som den är!

Likt en drama-queen, häller sonen nästan hela vattenkaraffens innehåll i tallriken och soppan förvandlas till ett grönfärgat blask. Sedan, likt Emil i Lönneberga, sörplar han i sig allt.

 

**

Ja, ibland är diakonin syrlig. Ibland måste vi diakoner säga det som behöver sägas även om det kan väcka obehag och uppfattas som kritik. Ibland bränner det till, när vi diakoner visar på orättvisor som finns i det samhälle vi alla är en del av; i en verklighet som vi alla har ett ansvar för.

Att stå på de förtrycktas sida, som är en del i våra vigningslöften, är inte alltid bekvämt – vare sig för oss eller för andra. Vi gör det ändå, för det är vårt uppdrag.

Vårt arbete för att upprätta och befria människor till det som är gott är inte alltid populärt. Vi gör det ändå, för det är vårt uppdrag.

I kampen för det goda och i enlighet med våra vigningslöften, blir vi ibland tystade. Vi fortsätter ändå, för det är vårt uppdrag.

För över 2000 år sedan fanns det en man som uppfattades som obekväm. Det han gjorde var inte alltid populärt. Han var kritisk till det rådande samhällssystemet och han var inte rädd för att tala om det. Han provocerade och skakade om.

Men; han såg dem som ingen annan såg. ”Låt barnen kommer till mig”, sa han.

Han upprättade och befriade de som var förtryckta. ”Gå i frid”, sa han.

Det är i Jesu efterföljd som vi diakoner fortsätter vårt uppdrag.

 

Maria Josefson, diakon i Husie