Som vanligt är det näst intill köbildning på 108:an mot Kävlinge denna tisdagseftermiddag. Klockan är kvart i fem och jag är sent ute. Kommunikationen mellan oss och förskolan har inte varit den bästa på sista tiden och jag vill inte komma för sent. Inte igen. Nej, jag vill verkligen inte det. Jag gasar på.

Jag tar vänsterfilen och kör förbi bil efter bil. Det går bra. Så bra att jag inte riktigt noterar skyltarna som säger att snart blir den tvåfiliga vägen en. Jag ska bara förbi en bil till. Och en till. Min iver är större än omdömet och när vägen en halv kilometer senare går från att vara två filer till att bli en, är det så smalt att jag inte får plats. Till höger om mig är en massa bilar. Till vänster ett räcke. Jag gasar på.

Pang, säger det.

——-

Vad har jag gjort? Jag ser bilen i bakrutan. Den kör fortfarande och när jag saktar in till kanten, gör den också det.

Det sticker i armarna på mig och jag andas häftigt medan jag går bort till en liten mörklila bil. Jag har kört så vansinnigt och jag väntar på värsta avhyvlingen.

Det är en ung man med mörkt hår och hästsvans som rullar ner rutan.

  • Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Det är helt mitt fel. Jag körde så dumt….., börjar jag lätt hysteriskt.

Han tittar på mig och säger lugnt

  • Men hur är det med dig?
  • Jodå, svarar jag, chockad över att han inte är arg.

Han får mitt telefonnummer och mitt registreringsnummer i fall det är någon skada på hans bil. Sedan skiljs vi åt i januarimörkret.

  • Ta nu väl hand om dig, säger han innan han kör vidare.

Den sista kvarten hem kör jag långsamt och gråter. Jag gråter av rädslan över vad som hade kunnat hända. Min vansinnesfärd på 108:an och hade kunnat förolycka en massa människor. Jag gråter av lättnad. Den att ingenting allvarligt hände. Jag gråter över det fantastiska oförtjänta bemötandet jag fick. Det som såg mig. Det som brydde sig mer om mig än den handling jag hade gjort.

Tårarna rinner och rinner. I tacksamhet.

Jag fick möta nåden denna mörka januaritisdag. Den unge mannen visade precis det. Egentligen förtjänade jag en ordentlig utskällning för att ha kört så vårdslöst, men istället visar han mig nåd.

——

Försäkringsbolaget har hittills inte hört av sig. Men jag hoppas att de ringer. Ifall det blir ett försäkringsärende, kan jag ju få reda på vad mannen heter så att jag kan tacka honom, tänker jag.

Samtidigt är nåden något som det inte går att riktigt tacka för. Den är så oförtjänt att ett tack inte räcker till. Det är det som är så fint men också svårt. Det är inte alltid lätt att ta emot något som man inte kan gottgöra. Inte på något sätt.

Så giv mig nåd för ditt namns skull
att rätt min synd begråta
och älska dig som kärleksfull
mig vill och kan förlåta
åt dig som själv har vandrat här
och vet vad i en mänska är
vill allt jag överlåta

psalm 546