Jag vaknade den där natten med en tyngd över bröstet. Igen.

Alldeles mörkt i rummet, alldeles tyst. Och så denna tyngd. Den var på 6,3 kg, det visste jag för det var min katt Maja.

Gud låter sin närvaro anas på olika sätt. För mig var denna ganska bistra och överviktiga lilla kattdam av obestämt ursprung definitivt ett av de sätten.  Tecknen var tydliga för den som ville se. Hon sökte kontakt enträget utan att vara påträngande, en hel vinter bodde hon på uteplatsen under ett gammalt hästtäcke. På julafton det året kom hon in en stund för första gången. Men ibland fattar man inte förrän efter ett tag.

Och så låg vi då där i mörkret flera år efteråt, Guds speciella sändebud och jag. Hon spann så det ekade, men hon ville bli kliad i nacken och puffade bestämt på mina händer med sin blöta lilla nos. Gjorde jag fel i mitt halvvakna tillstånd så bet hon mig. När hon var nöjd lämnade hon mig lika snabbt som hon kommit och somnade om i min omedelbara närhet, men med en klar gräns emellan oss.

Jag låg vaken ett tag och tänkte att Maja lär mig att Gud söker oss även när vi inte speciellt längtar efter honom och kanske helst hade velat fortsätta sova. Vi får njuta av att vara tillsammans, men Gud kan också vilja styra våra händer åt ett särskilt håll. Projekt vi får ge oss in på utan att veta hur det ska sluta.

Sedan ett och ett halvt år vilar Maja under rosenbusken från Karelen i trädgården. Men jag tänker fortfarande som jag gjorde den där natten, att när vi vaknar i mörkret och tystnaden och det är alla våra bekymmer, rädslor och sorger som bildar tyngden på bröstet, då ska vi försöka komma ihåg att alldeles intill, så andas Gud.

– Charlotte Lundh, diakon Hyllie kyrka