I söndags var det ingen vanlig dag. Palmsöndagen firades med körsång, trumpet och en församling sjungande de traditionella psalmerna.  På främsta bänk satt som så många andra söndagar, en av våra trogna gudstjänstbesökare. Han firade tresiffrigt denna dag. En dag med glädje, musik och sång. Efteråt var det – precis som alla andra söndagar- dags för kyrkkaffe. Denna dag bjöd jubilaren på tårta, grön tårta med marsipantäcke. Våra trogna gudstjänstbesökare var samlade, kollegor i kyrklig tjänst, vår vän från Irak som söker asyl, praktikanter, släktingar, vänner och missionärskollegan 98 år, från grannstaden.

Kyrkkaffet var denna dag – och alla söndagar – en viktig gemenskap. Att få samlas en stund, att mötas och dela några ord och tankar och ibland ett djupare samtal om tro och livet. Att se varandra i ögonen, ansikte mot ansikte, en stunds gemenskap och samhörighet.

Tal hölls av 98-årige vännen, av församlingsbor och kollegor. Jubilaren berättade minnen. Berättelser från missionärstiden, från cykelresan till Norge och dotterns fyndiga kommentar från spjälsängen. Minnen som ligger långt tillbaka i tiden, men som ännu lever. Det berättades med en genomsyrad tacksamhet och glädje över livet. Perspektivet är långt när man levt i 100 år och det är en rikedom att få ta del av berättelser från en annan tid.

För mig blir dessa och andra berättelser från dåtiden en påminnelse om vikten av att ta med historien in i nutiden. Att dra lärdomar, känna tacksamhet och få perspektiv över livet. I olika sammanhang påminner jag mig om de kloka orden som finns i diasporamuséet i Jerusalem,

”Lär av historien, lev i nuet, ha tillit inför framtiden.”  (fritt översatt)

 

Aina Hagström

diakon i S:t Andreas kyrka