De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”

 Apostlagärningarna 1:6-8

Vi lever i ett mellanrum – mellanrummet mellan det som har varit och det som skall komma. Nuet är alltid i detta mellanrum. Vissa gånger blir det mer påtagligt än annars. Ingen människas liv är statiskt och de flesta av oss kommer att genomgå förändringar. Stora förändringar. Vi byter arbete, vi flyttar, vi gifter oss eller väljer att lämna någon vi en gång älskade. Några av oss lämnar allt det vi känner till och tar oss till ett helt nytt land.

När förändringen väl har skett är mellanrummet lite mindre tydligt. Vi är kanske inte lika mycket på väg utan kan, i bästa fall, känna att nuet är bra som det är. Men just när beslutet fattas, när resan påbörjas, när vi tar steget ut och inte vet var vår fot kommer att landa; när det som var är i det förflutna och det som ska komma inte riktigt finns. Då är vi i ett mellanrum. Vissa gånger är beslutet vårt eget. Andra gånger är det någon annan eller omständigheter som fattar beslutet åt oss. Oavsett hur det är med denna sak kan mellanrummet vara en märklig plats att vara på. Hur ska jag kunna fatta beslut eller förhålla mig till det som sker när allt är så ovisst?

Det kräver mod att kliva ut i mellanrummet och att fatta mod och ta det där steget tror jag kan vara livsavgörande många gånger. Att lämna det som inte är bra för oss, att fly för att rädda livet eller att bara ta steget för att vårt hjärta eller Gud leder oss vidare. Det är en del av livet. Samtidigt finns det tillfällen då mellanrummet kväver oss, då det inte alls hjälper oss att växa. Ibland låter framtiden vänta på sig alltför länge. Ibland hittar jag inte min väg. Ibland kan det kännas som att jag får vänta så länge att jag knappt ens vet vad det är jag väntar på. Ibland blir saker och ting inte så bra. Jobb, boende eller andra saker ordnar sig inte. Kanske har jag kommit till det nya landet bara för att få veta att jag inte är välkommen. Vad blir det av mig då?

Ingen av oss kan veta som väntar. Ingen av oss vet vad framtiden, det som är vårt nästa nu, kommer att föra med sig. Och några av oss kan inte ens ana när eller om det någonsin kommer att finnas ett nu för oss.

Jesus säger till lärjungarna att de inte är deras sak att veta vilka tider och stunder som Gud har fastställt, men att den heliga anden ska ge dem kraft. För mig är det både provocerande och betryggande. Om jag tänker att samma sak gäller för våra liv, för våra mellanrum, så vill jag ju gärna veta hur länge jag måste vänta… Och jag kan inte vara tillfreds med att det finns människor som aldrig får sluta vänta. Som ständigt måste ge sig ut på okänd mark – oavsett hur trötta de är. Samtidigt tänker jag att det Jesus säger är att: ”vila, sänk axlarna. Det är inte din sak att veta vilken tid som är fastställd, och jag finns här för att ge dig kraft, jag finns här för att bära dig genom det som är svårt. Jag finns. Också i mellanrummet. Särskilt i mellanrummet. Inte ens i den mörkaste natt är du ensam. Guds verklighet är så mycket större än du tror och ditt liv är inte förgäves.”

Christina Ohlsson. diakon i Heliga Trefaldighetskyrkan