Jag tog av mig skorna för att kyla ner mina nakna fötter mot de svala golvbrädorna i Östra Vemmerlövs kyrka. Det var mitten av juni, försommarvärme och jag volontärarbetade som Killanvärd[1] på en retreat. Vi firade kvällsmässa och berättelsen från heliga trefaldighetssöndagen om Mose och den brinnande busken lästes upp. Mose hade vikt av från sin vanliga vallningsväg med fåren och kommit till Guds berg Horeb när han upptäckte eldslågan som slog ur en buske. Han såg att busken inte brann upp och bestämde sig för att gå dit. Då ropade Gud till honom ur busken:

”Mose! Mose! Han svarade: ”Här är jag”. Då sade Gud: ”Kom inte hit! Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark.” Och han sade: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då dolde Mose ansiktet, ty han bävade för att se på Gud.

Orden glödde i mig som om det var första gången jag hörde den välkända berättelsen. Jag böjde förundrat huvudet ner och tittade på mina barfotafötter och provade försiktigt:

”Här är jag.”

Gud hade lidit och sörjt med mig de senaste åren. Och han hade väntat. Väntat på mina ord den kvällen, på Östra Vemmerlövs heliga mark. Väntat på att jag skulle vika av från vardagslivets väg. Ett tillitsfullt hopp började gro. Gud hörde israeliternas klagorop. Kanske ville Gud även befria mig, från mitt slaveri? Jag vet inte vilken räddning jag hade hoppats på. Förmodligen något slags abrakadabra-knep som kunde upplösa den inre kampen över en natt. Så att jag kunde börja om någon annanstans, som jag brukade, som jag hade blivit så bra på. Men inte detta:

”Stanna där du är. Gå tillbaka in i smärtan, in i motståndet. Jag utmanar dig – utforska elden!”

Hela förra sommaren följde den mig. Elden. Inte som en snabbtänd australiensk skogsbrand som jagade mig i hälarna och fick vadhåren att krulla sig. Nej, som eldslågor från en stilla sprakande kvällsbrasa vid havet. Jag hörde Moses tvivel, även inom mig, hur någon som jag skulle kunna. Försiktigt började jag ändå kasta in några söndertorkade grenar i brasan, gamla överlevnadsstrategier. En gren för kylan. En gren för föraktet. En gren för övergivenhetsrädslan. Till slut en kväll tog jag resolut isprinsessan, som jag levt med och iklätt mig så många gånger, i handen och ställde mig i eldens mitt. Min bästa vän och värsta fiende genom livet. Sakta smälte hon bort och lämnade mig ensam kvar. Jag snurrade förvirrad runt och upptäckte till min förvåning att det slog gnistor om mig, som för Katniss Everdeen i Hunger games. Och Guden, vars namn är Jag är den jag ÄR, var tillsammans med mig i eldens mitt. Jag var inte rädd. Jag var on fire.

 

”Och han såg och förstod att                                                            Han tog av sina skor:

här var elden,                                                                                       barfota som ett

här kunde lågor växa också                                                               barn i den mjuka sanden

ur det halvvissna, också                                                                     lämnade han sitt eget område

ur det snår där han                                                                             och tog de första stegen

befann sig,                                                                                            häpet befriade in på Guds mark.”

ur de obetydliga kvistar som

var hans liv.

 

Från Ylva Eggehorns dikt ”Moses” ur diktsamlingen Ska vi dela från 1970.

 

Ebba Älverbrandt, diakon i Fosie kyrka

 

[1] Killans bönegård på Österlen – en plats för bön, tystnad, fördjupning, pilgrimsvandring och gemenskap.