– det är så självklart att jag nästan inte tänker på vad det innebär ibland. Det står i Bibeln (1 Joh 4:7). Gud är skaparen, givaren av alla goda gåvor, närvarande i allt som är skönt, rätt, vackert och gott. I vänskapen, skrattet, glädjen, det förtroliga samtalet, den varma blicken, i solvarma jordgubbar och i den spinnande katten. Så självklart. Så idylliskt.

Men kärleken är en kraft. Nyligen läste vi i evangelietexten om en Gud som säger: ”Du får inte komma på mitt kalas” (Lukas 14:24). Den sårade Guden, den sårade kärleken. Att bli avvisad gör lika ont som att få ett slag. Det är svårt för mig som människa att hantera när det händer, det verkar vara lika outhärdligt för Gud och hans kärlek.

Men kärleken ger ju aldrig upp, den kan verka lite dum i huvudet på så vis. Den river och sliter, rasar och fasar, ropar och längtar. Den glömmer märkligt nog oförrätterna, eller lyckas i alla fall se bortom dem. När smärtan över avvisandet lagt sig, står kärleken kvar, med den där molande längtan i mellangärdet.

Och Gud är kärlek.

 

Charlotte Lundh, diakon Hyllie kyrka