De senaste månadernas debatt har polariserat samhället istället för att främja innanförskap och trygghet. I Svenska kyrkan har vi många gånger, precis som i andra delar av civilsamhället, privilegiet att få vara där människor möts. Ibland finns det utrymme att prata och dela det svåra som möter oss alla i livet. Sorg, förlust, ensamhet oavsett om det beror på att en har förlorat nära anhöriga eller att tvingas fly och lämna allt bakom sig. Andra gånger, och precis lika betydelsefullt, är skratt, trams, lek, musik och spontanitet i centrum. Gapflabb och galenskap, grillkvällar och brännboll.

De tusentals dagliga möten som sker i föreningar och kyrkor visar att det är möjligt att skapa ett samhälle för alla som vistas i Sverige. Men civilsamhället är inte hela lösningen, det krävs politiskt mod och ledarskap när rasismens idé att det inte går att bygga ett samhälle på mångfald, gör framsteg i stora delar av världen.

Filosofen Zygmunt Bauman hävdade att vår tid präglas av en dragkamp mellan frihet och trygghet. Båda är grundläggande behov men står i motsättning till varandra. Vi kommer alltid förhålla oss ambivalent till båda, både som individer och samhälle. Inför det nalkande valet talas det om att skapa trygghet inför verkliga eller upplevda hot. Som en av dem som arbetar för ökat innanförskap i samhället blir jag djupt oroad av att motsättningar och hot överdrivs. Genom att spela på rädsla dras politiska poänger av att erbjuda trygghet genom ordning.

Varaktig trygghet skapas av gemenskap och sammanhållning. Att vi kan lita på att andra människor ställer upp för oss när vi behöver det. Ökas sammanhållningen och tilliten i samhället ökas också tryggheten. De lösningar som presenteras för att öka tryggheten genom att misstänkliggöra nya svenskar eller boende i vissa områden, som Rosengård där jag jobbar, och utmåla dem som utanförskapsområden, utanför gemenskapen, bidrar till att dela upp, splittra och slita isär samhället.

I min kyrka har vi arbetat med integrerade familjeaktiviteter och läger för att familjer ska få återhämta sig och uppleva något positivt tillsammans. Särskilt för barn och vuxna som lever i ekonomisk utsatthet, är isolerade, eller lever med tidigare trauman, betyder det mycket att få träffa andra barnfamiljer. När människor drivna av nyfikenhet och öppenhet känner igen sig i varandra och hittar gemenskap är inte längre trygghet och frihet en motsättning. I en sund gemenskap skapas trygghet som får människor mod att göra sig fria från det som förtrycker och begränsar dem. På det sättet kan människor träffas i gemenskap där både likhet och olikhet får plats. Sker inga sådana möten eroderar grunden för samhället när grupper polariseras och glider isär och när rasismen och klyftorna ökar.

Frihet från diskriminering och strukturell rasism är en förutsättning för integration. Därför måste politiken skapa förutsättningar för dagliga möten genom att människor kan bo i samma områden, gå i samma skolor och dela samma arbeten. Tyvärr saknas en politisk vision om gemenskap för alla. Vissa av oss har en massa privilegier och drar stora fördelar av hur samhället organiserats.

I det direkta mötet kan vi lämna sådant. Vi glömmer rädslan när vi hyr en idrottshall och spelar dodgeball tillsammans. När människor lagar mat ihop kan vi skratta och gråta utan våra roller. Men utan verkliga politiska förändringar blir samhällseffekterna små.

När vi går och röstar den 9 september måste vi ha modet att stå fast vid ett öppet och humant samhälle, och stå emot de krafter som vill splittra och slita isär. Det måste gå bortom de stora orden till att på ett verkligt sätt öppna upp bostadsområden och arbetsplatser för mångfald. Då vänds utanförskap i innanförskap.

Linus Hermansson, diakon, Svenska kyrkan Malmö