Det skymmer över Betlehem, november 2017. Foto: Ola Torkelsson ©

I Betlehem är julen viktigast

Påsken brukar räknas som den största kristna högtiden. Det gäller dock inte i Betlehem, den kuperade – och sedan 1967 ockuperade – staden på palestinska Västbanken. Här är julen störst. Det är ett utdraget firande, som startar i början av december när julträdet utanför Födelsekyrkan tänds, och inte avslutas förrän mot slutet av januari med den armeniska julen. Trovärdigt har besökt staden där några enkla fåraherdar var de första att få veta att Jesus, frälsaren, hade blivit född.

– Vad vi tycker om julen? Vi älskar den! Julklapparna, maten och att vara tillsammans hela familjen.

Dominica Mitwasi, 15 år, och hennes systrar Despina, 13, samt Yustina, 10, är helt överens: julen är bästa tiden på hela året.

Trovärdigt träffar dem i familjens hem i Beit Jala, ett litet palestinskt samhälle strax utanför Betlehem. Mamma Faten Nastas och pappa Jabra Mitwasi är också med, liksom minstingen Fabiola, som föddes strax innan jul förra året. Ett charmtroll som gör allt för att fånga allas uppmärksamhet.

Yngsta dottern Fabiola föddes strax innan jul förra året. Foto: Ola Torkelsson ©

– Vi hade egentligen bestämt oss för att bara ha tre barn. Men så kom Fabiola, den bästa julklappen man kan tänka sig, konstaterar Faten Nastas och sträcker fram en sked med sötpotatis till Fabiola.

Familjen Nastas-Mitwasi är ortodoxa kristna. I Beit Jala finns två ortodoxa kyrkor: S:t Nicholas och Virgine Mary´s Church, där Jabra har en deltidstjänst  som administratör. Han är även utbildad designer, och parallellt med jobbet i församlingen driver han en lokal designbyrå.

Intresset för konst och design är något han delar med hustrun, som har en konstexamen från Bezalel-universitetet i Jeru-salem och arbetar på Dar al Kalima Col-lege of Arts & Culture i Betlehem.

Utöver konsten är kyrkan det stora gemensamma intresset. Varje söndag går familjen på gudstjänst, något som inte minst uppskattas av döttrarna.

– Jag tycker mycket om att gå i kyrkan, det är så avslappnande, säger storasyster Dominica.

Hon går i tionde klass och har två år kvar till sin gymnasieexamen. I hennes klass går både kristna och muslimer. På många andra håll i Mellanöstern skulle det kunna vara ett problem. Men inte i Betlehem. Och det gör staden unik även på den av Israel ockuperade Västbanken.

Här lever kristna och muslimer inte bara sida vid sida, utan dessutom i samförstånd Man respekterar varandra och varandras högtider, berättar Kjell Jonasson, präst i den svenska församlingen på STI, Svenska teologiska institutet, i Jerusalem.

– Julen är den stora högtiden i Betlehem. Då träffas människor i hemmen, i kyrkorna och på gator och torg för att umgås. Trots att det är en kristen högtid så deltar både kristna och många muslimer i firandet.

Kjell Jonasson har arbetat i Mellanöstern, framför allt Palestina och Jordanien, i sammanlagt 16 år. Foto: Ola Torkelsson ©

Kjell Jonasson har över 16 års erfarenhet av att arbeta på plats i Mellanöstern, dock inte alltid som präst. Merparten av tiden har han tillbringat i Israel, Palestina och Jordanien. Hans första tjänst var som internationell sekreterare åt den första lutherska biskopen i Jerusalem i början på 1980-talet.

Under Gulfkriget i början av 1990-talet hann han även med en avstickare till Irak, där han för Lutherska världsförbundets räkning, i samarbete med både danskar och norrmän, hjälpte flyktingar från Kuwait och Irak.

– Det var när jag kuskade runt på sönderbombade irakiska vägar som jag bestämde mig för att ta upp mina teologiska studier igen, berättar Kjell Jonasson, som prästvigdes i Stockholm 1993. Just nu har han en kortare tjänst som präst och ekumenisk företrädare för Svenska kyrkan i Jerusalem. Arbetet innebär bland annat att han leder gudstjänster på svenska varannan vecka. Han medverkar också i studieresor och utbildningar för bland annat journalister och riksdagsledamöter vid Svenska teologiska institutet.

En viktig del av uppdraget är att hålla kontakten med ekumeniska samarbetsorganisationer och de olika kristna kyrkorna i Israel och Palestina.

Trovärdigt träffar Kjell Jonasson på det katolska studiecentret Tantur, strax utanför Betlehem. Det är en solig dag med svensk högsommarvärme i mitten av november. Centret ligger för sig själv på toppen av en kulle, och är trots årstiden inbäddat i en lummig grönska. Från bal-kongen i ett av mötesrummen har man utsikt över Betlehem med omnejd. Det var här som några fattiga herdar för över 2000 år sedan fick budet från änglarna att en frälsare hade blivit född.

Mycket har hänt sedan dess. ”Shepherd’s Field”, ängarna där herdarna mötte änglarna och som idag benämns Beit Sahour, finns kvar. Liksom Födelsekyrkan, en av världens äldsta kyrkor byggd på 300-talet över den grotta som sägs vara Jesu födelseplats. Men idag är staden omgärdad av den nästan tio meter höga mur av betong, taggtråd och stängsel som Israel rest runt Västbanken.

Syftet med muren är enligt israelerna att hindra palestinska terrorister för att ta sig in i landet, och man hänvisar till statistik som visar att antalet självmordsbombningar i Israel minskat drastiskt sedan muren började byggas för 15 år sedan.

Kritikerna menar tvärtom att muren – eller säkerhetsbarriären, som är den benämning som många israeler föredrar – skapar mer osäkerhet och våld än den förhindrar. Frustrationen hos de instängda palestinierna har bara tagit andra uttryck och former.

Muren som Israel satt upp runt Västbanken är till 85 procent byggd på palestinsk mark. Där invånarna i Betlehem tidigare kunde blicka ut över ängar, betesmarker och flera tusen år gamla olivlundar, stirrar de nu rakt in i en tiometer hög betongmur. Foto: Ola Torkelsson ©

För en majoritet av Betlehems invånare, såväl kristna som muslimer, innebär muren stora påfrestningar. Det är inte bara rörelsefriheten som är starkt begränsad, mer och mer privat palestinsk mark tas över av Israel, och det råder brist på bland annat rent vatten, sjukvård och arbetstillfällen.

Under sina år i Mellanöstern har Kjell Jonasson sett hur tumskruvarna dragits åt hårdare och hårdare runt palestinierna. En känsla av uppgivenhet har spridit sig bland befolkningen. Många ser ingen framtid, något som bland annat lett till att fler och fler palestinier, inte minst kristna, lämnar landet för gott.

– Det är framför allt välutbildade kristna som flyttar, vilket inte alls är bra eftersom det dränerar landet på kunskap.

Vi lämnar Tantur, studiecentret på kullen, och promenerar tillsammans med Kjell Jonasson i riktning mot Betlehem. Det torra gruset knastrar under våra fötter när vi släntrar ner mot dalgången. Efter några minuter kommer vi fram till en israelisk checkpoint. Med våra europeiska pass är det inga problem att komma igenom. Men för palestinierna som bor, arbetar eller går i skolan på andra sidan muren, kan det ibland ta timmar att komma förbi avspärrningarna – trots att de har tillstånd.

En gång om året exploderar Betlehem i glädjeyra. Det är under julen. Då fylls gatorna och torgen av människor. Julfirandet skiljer sig från det vi är vana vid i Sverige, efter-som det är tre olika jular som firas. – Vi har den latinska julen, som firas av katoliker och lutheraner, men vi har också den ortodoxa och armeniska julen.

På Krubbans torg, framför entrén till Födelsekyrkan, pågår förberedelserna för fullt. Ett gigantiskt konformat skelett i grönt stål håller på att monteras upp. Det ska så småningom kläs i en grön skrud och förses med ljusslingor i vitt och guld.

I början av december inleds så julfirandet med en välbesökt ceremoni, då ljusen i julträdet tänds. Sedan pågår festligheterna fram till slutet av januari.

Den latinska julen firas precis som hemma mellan 24-25 december, den ortodoxa julen inleds en vecka in i januari och sist ut av de kristna kyrkorna är den armeniska.

– Deras jul börjar den 18 januari, det är också den minsta julen, berättar Kjell Jonasson.

För Betlehemsborna handlar julen mer än något annat om att umgås. Familjer och släktingar ses i kyrkan och besöker varandra i hemmen.

Enligt Munther Isaac, pastor i den evangeliska lutherska församlingen i Betlehem, är julfirandet ett både välkommet och viktigt avbrott i den tuffa palestinska vardagen.

– Under några dagar får vi möjlighet att glömma våra problem. Vi firar och kan fokusera på något annat. Julens budskap handlar om hopp och glädje, det talar direkt till oss och är väldigt betydelsefullt i den situation som vi lever i.

Foto: Ola Torkelsson ©

Mitt i glädjen finns dessvärre även ett stänk av besvikelse, konstaterar Munther Isaac vidare.

– Jag märker en tilltagande uppgivenhet hos många palestinier. De ställer sig frågan om alla de turister som kommer hit och firar jul verkligen bryr sig om hur vi palestinier har det.

– Det blir värre från år till år, och den stora frågan är hur länge vi kan hantera detta. Min känsla är att det kan komma att explodera igen ganska snart, i en ny våg av våld. Munther Isaac har varit församlingens pastor i ett år. Innan dess arbetade han som assisterande pastor åt Mitri Raheb. Utöver alla de traditionella arbetsuppgifter som följer med pastorstjänsten: predikningar, gudstjänster och hembesök hos gamla eller sjuka medlemmar, så försöker Munther Isaac också att engagera sig i det lokala samhället.

Foto: Ola Torkelsson ©

– Vi är väldigt aktiva, inte minst när det gäller skolor, utbildning och kultur, berättar han.

Församlingen har i dagsläget omkring runt 250 medlemmar. Precis som Kjell Jonasson är Munther Isaac orolig över att många välutbildade kristna väljer att emigrera. Det handlar om tusentals personer som flyttat utomlands för gott. Utflyttningen innebär inte bara att de kristna i Betlehem blivit färre, den gör också att situationen för dem som bor kvar blir allt svårare.

– Vi blir svagare psykologiskt varje gång vi ser en ny familj flytta härifrån. Det får oss att fundera på hur länge vi kan överleva här, och för mig är detta den stora utmaningen just nu, att få människor att stanna kvar.  Jag brukar säga till mina medlemmar att det mest effektiva sättet att göra motstånd mot den israeliska ockupationen är att stanna kvar här. Men det är många som är oroliga och rädda inför framtiden.

Psalmen ”stilla natt” har för Munther Isaac fått en ironisk innebörd. Det är inte längre något som har med julnatten och det kristna firandet att göra.

– Det har på många sätt varit tyst här sedan ockupationen inleddes för femtio år sedan. Julfirandet utgör ett undantag, den verkliga stillheten lägger sig när turisterna åkt hem. Ett tungt, tyst mörker.