Juristen Daniel Bålman blev följeslagare på Västbanken:

”Viktigt visa att vi fortfarande bryr oss”

Ett territorium, en temporär ockupation som varat i över 50 år och två folk som lider. En semesterresa till Israel 2016, och ett besök i ett palestinskt flyktingläger i Libanon 2017, blev en väckarklocka för juristen Daniel Bålman. I somras tillbringade han tre månader i Hebron, utsänd av Kyrkornas världsråd inom ramarna för det så kallade Följeslagarprogrammet.

– Det fanns en professionell aspekt, det här är frågor som intresserar mig. Men det fanns också en solidaritetstanke, säger Daniel Bålman.

Det är slutet av februari. Snön yr och en isande kall vind drar genom Malmö.

Daniel Bålman kommer ut från Förvaltningsrättens lokaler på Kalendegatan där han arbetar som notarie. Kanske har det med uppväxten i Gävle att göra, att han är van vid snö och kyla, för han ser inte alls lika besvärad ut som folk omkring honom som hukande och huttrande sladdar förbi på trottoaren.

Efter en kort promenad slår vi oss ner på ett fik längre ner längs gatan. Daniel Bålman berättar att han fick höra talas om Följeslagarprogrammet via en kollega på Förvaltningsrätten som tillbringat tre månader på Västbanken.

– Jag har alltid varit intresserad av internationella frågor, och har jobbat teoretiskt med internationell rätt och mänskliga rättigheter tidigare, men aldrig sett vad det innebär i praktiken. Professionellt fanns det en lucka att fylla där, säger Daniel Bålman.

Det ekumeniska följeslagarprogrammet startades år 2002 i samband med det andra palestinska upproret, den 2:a intifadan. Initiativet kom från kyrkoledare i Jerusalem, som ansåg att det behövdes mer internationell närvaro i området.

– Man bad om hjälp och Kyrkornas världsråd svarade på anropet.

I Sverige är det Sveriges kristna råd som är huvudman för programmet. Varje år skickar man ut omkring 20 följeslagare. De rekryteras och utbildas i Sverige innan avresan, och tillbringar sedan tre månader i fält. Genom att vara på plats, observera, dokumentera och även hjälpa till praktiskt, hoppas man kunna förhindra övergrepp.

Daniel Bålman placerades i Hebron, knappt tre mil söder om Jerusalem på den ockuperade Västbanken. Situationen i Hebron, även kallad Abrahams stad, är speciell eftersom det är en av de allra heligaste platserna för både judar och muslimer. I samband med staten Israels bildande hamnade Hebron i den arabiska delen av Palestina. Innan dess hade judar och muslimer levt sida vid sida. Övergrepp har skett från båda sidor även tidigare, men sedan Israel ockuperade Västbanken i samband med det så kallade sexdagarskriget har den politiska situationen i allt högre grad präglats av oroligheter och våld.

Daniel Bålman kom till Hebron i mitten av juni förra året. Han delade lägenhet med en följeslagare från Storbritannien. I arbetsuppgifterna ingick bland annat att följa palestinska lärare och barn till och från skolan varje dag, berättar Daniel Bålman.

– På vägen måste de passera genom en ökänd militär vägspärr, checkpoint 56, som bevakas av israeliska soldater i full stridsmundering. Det är en sträcka på bara två-trehundra meter kanske, men den går intill en israelisk bosättning och det har periodvis varit stora problem med att lärare och skolbarn inte släppts igenom.

Vid ett tillfälle, i samband med terminsstarten i höstas, var det en lärare som inte fick passera, berättar Daniel Bålman.

– Enligt soldaterna var det för många som hade passerat den dagen. Då gick den byråkratiska processen igång. Man kontaktade den palestinska myndigheten, som i sin tur tog kontakt med den israeliska. Efter ett tag fick soldaterna order att de skulle släppa igenom läraren, men det blir en väldigt traumatisk upplevelse för skolbarn att behöva uppleva sådant här.

I arbetsuppgifterna ingick även att hålla kontakt med de palestinska byarna utanför Hebron, och att vid behov länka ihop dem med andra hjälporganisationer – exempelvis Läkare utan gränser.

Hur uppfattade då Daniel Bålman den humanitära situationen i det ockuperade Hebron?

– Många palestinska familjer har det tufft. De trakasseras och motarbetas av israeliska bosättare. Turisterna är rädda och sviker, det är svårt för palestinierna att bedriva affärsverksamhet och många lever under fattigdomsgränsen.

På Följeslagarprogrammets hemsida (www.foljeslagarprogrammet.se) står att bakgrunden till att programmet startades var att det fanns en ”önskan om att fler skulle komma till området för att verka för fred och säkerhet för palestinier och israeler”.

Palestinier och israeler alltså.

Även om Israel gång på gång har kritiserats av det internationella samfundet för att ockupationen bryter mot internationell rätt, så ska man inte glömma bort att det är två folk som drabbas av konflikten, menar Daniel Bålman.

– Även israelerna lider och är rädda, och det är otroligt viktigt att stödja de israeliska fredsorganisationerna, gräsrötterna. Det här är en konflikt som aldrig kan lösas militärt. Lösningen måste komma underifrån.

Var du själv rädd vid något tillfälle?

– Nej, inte rädd. Men det kändes obehagligt ibland. Det var väldigt tydligt att de israeliska soldaterna såg oss som sina fiender.

Kan du rekommendera andra att söka till Följeslagarprogrammet?

– Absolut. Det känns viktigt att visa palestinierna att det fortfarande finns folk som bryr sig om hur de behandlas. Dessutom var det utvecklande på det personliga planet, jag har omvärderat många saker i mitt eget liv, säger Daniel Bålman.

Text/foto: Göran Engström