Har precis avslutat ett samtal av den sorten som gör mig varm om hjärtat och får mig att må bra. Som får mig att känna att jag gör skillnad i människors liv.

Som synliggör min och andra diakoners betydelse för de människor vi kommer i kontakt med. En skön känsla!

Den man jag träffade idag brottades, som så många andra av oss, med känslor av att inte duga. Att vara otillräcklig. Utan värde. Värdelös. Sedan barnsben hade det blivit en sanning för honom att kärlek kräver prestation. Utan de framgångar som följer med prestation kunde han inte bli någon.

Om jag inte är någon – finns jag då? Om jag inte finns – i vilken omfattning är jag då levande? Om jag inte är levande – vad är jag då – och vilken plats i tillvaron har jag då?

Upplevelsen, hos mannen, att han måste prestera för att vara älskad, var djupt rotad i honom och frågorna om mening, liv och död var många.

För mig som samtalspartner var det intressant att få följa hur mannens ansiktsuttryck, kroppshållning och hela framtoning långsamt förändrades i takt med att vårt samtal fortskred. Hur han successivt blev mindre spänd och mera avslappnad där han satt i stolen. Hur han öppnade upp och aktivt deltog i utforskandet av sig själv. Hur hans angelägenhet och villighet att förändra sin självbild bidrog till ett konstruktivt samtal som förde processen framåt. Hur han sträckte på sig och lämnade mitt rum med stolt hållning efter det att en strimma hopp tänts i hans blick och vittnade om att han fått syn på sig själv med nya ögon.

Detta får mig att tänka på några rader som jag trillade över på nätet, för ett tag sedan:

Om jag fick ge dig en gåva här i livet
skulle jag ge dig förmågan att kunna se dig själv genom mina ögon
så att du skulle kunna se hur speciell du är
och hur mycket du betyder för mig

Att få hjälpa människor att växa är en gåva som hjälper mig att växa!

Ilse Viebusk, Diakon i Kirsebergskyrkan