[two_third]

Motvinden gör mina kinder rosiga och ögonen tåras. Jag vandrar längs ett grådisigt Ribersborg med toppen av Turning Turso i sikte.

Titiyos version av Ken Rings låt Själen av en vän svävar längs med hörselgångarna ner till hjärtat som pulserar av något som närmast kan likna krampaktig ilska över orättvisan att behöva förlora någon alldeles för tidigt:

Jag saknar dig, saknar dig, min bror.
Jag sa, jag saknar dig mer än du tror.
Vi ses på andra sidan, men tills dess
kommer jag sakna dig, min bror.

Det har gått några veckor sedan världen förlorade Jakob. 15 år gammal. Mopedolyckan på cykelvägen mellan Hermodsdal och Lindängen skakade om hela närsamhället, skakade om oss i Fosie kyrka. Men tragiken förde också samman goda krafter och det är jag djupt tacksam för.

Tacksam över att vara kyrka tillsammans med Hermodsdals, Lindängens och Nydalas ungdomar. På några få timmar förvandlade de olycksplatsen till minnesplats. Värmeljus formades till hjärtan runt lyktstolpen på cykelvägen där olyckan skedde.  Asfalten vitsprayades med bokstäverna R.I.P. – Rest in peace. Antalet gravljus påminde om kyrkogårdarna under Allhelgonahelgen och brann likt dem alla dygnets timmar. Sörjande barn, ungdomar och vuxna växlade ner farten, stannade till, frågade vad som hänt, beklagade sorgen och delade hoppfulla evighetsberättelser ur den kristna uppståndelsetron och den muslimska paradistron. Blomsortimentet på ICA Hermodsdal såldes slut. Det egensnickrade plakatet fylldes med utskrivna färgfotografier av Jakob på ena sidan och hälsningar med röd spritpenna på andra sidan:

Sov gott min ängel, du kommer alltid finnas i mitt hjärta. Älskar dig mest.
Borta, men aldrig bortglömd.
Vila i frid, saknar dig bror.

Tacksam över att ingå i Areateam Hermodsdal där rektorn för Hermodsdalsskolan, områdeschefen för Stadsområdesförvaltning Söder och Fosies församlingsherde snabbt fann riktlinjer för hur vi tillsammans med familjen skulle agera i denna, vår gemensamma krissituation.

Tacksam över att ingå i Fosie kyrkas arbetslag som fanns mitt i och bredvid och med den sortens uthållighet och närvaro fick symbolisera Evighetshoppet som gårdagens Alla själars dag handlar om. För när Jakobs vänner inte sörjde runt minnesplatsen hittade man dem i klungor på S:t Tomasgården. Hundratals värmeljus tändes och saknaden formulerades i minnesboken, men kanske ännu mer i stillheten och i de nödvändiga tårarna. Senare kom samtalen för att försöka greppa vad som händer i oss när livet och döden drabbar oss. När man ligger vaken hela natten, när man inte kan koncentrera sig i skolan, när man inte längre känner igen sig själv, inte längre fungerar som man brukar och inte reder ut frågor som: Varför nu? Varför du? Varför ens?

Det var ett kallt och rått begravningsväder som mötte Jakobs familj och vänner på Fosie kyrkbacke. Men till de avslutande orgeltonerna av Mio, min Mio strömmade ett starkt och envist ljus in och fyllde hela nedre delen av kyrkan med värme. Ljuset formade sig till Morgonljusets bro som Astrid Lindgren skapade för Mio och Jum-Jum på deras väg mot Gröna ängars ö. Och från min utkiksplats på trappan upp till orgeln såg jag hur Mio sträckte ner handen och drog upp Jakob bakom sig på Miramis vita hästrygg och hur de galopperade iväg. Mot evighetshoppet.

Gud
som omsluter både levande och döda,
till dig sätter vi vårt hopp
och ser fram mot den dag
då vi ska få möta dig sådan du är.

Ge oss del av det liv som aldrig dör.
Genom Jesus Kristus, vår Frälsare.

Amen

Ebba Älverbrandt, Diakon i Fosie kyrka

[/two_third]