Jag tittar på klockan. 21.30.

Egentligen är jag inte särskilt trött. Hade det varit en vanlig kväll så hade jag nog suttit uppe en timme till. Bläddrat lite i tidningen jag aldrig hinner läsa på morgonen, druckit en kopp te, varvat ner efter alla intryck arbetsdagen fört med sig och de vardagssysslor jag just avslutat.

Nu bestämmer jag mig för att gå och lägga mig i tid för att hinna få några timmars sömn innan jag eventuellt blir väckt av ett telefonsamtal mitt i natten för att ge mig iväg till Johanneskyrkan. Jag är en av flera, anställda i Malmö pastorat, som listat mig på jourschemat för att ha beredskap att öppna, och välkomna flyktingar till, Johanneskyrkan om behov av natthärbärge uppstår. Jag har med omsorg valt ut och lagt fram lämpliga kläder för min eventuella vistelse i kyrkan nattetid och cykelturen dit.

Jag har packat ner lite att knapra på ifall jag skulle behöva påfyllnad av energi för att orka mig igenom småtimmarna. Jag funderar på om jag behöver vara orolig för att ge mig ut i mörkret och transportera mig igenom staden på egen hand. När jag förberett detta avaktiverar jag läget ljudlöst och höjer volymen på ringsignalen på mobilen för att garanterat vakna om jag blir uppringd. Jag lägger mobilen bredvid mig i sängen och kryper ner under täcket för att sova.

Tankarna far runt i mitt huvud. Kommer de att ringa? Kommer jag att vakna? Tänk om jag somnar om efter att ha lagt på luren. Vilka människor kommer jag att möta? I vilket skick är de? Har de behov av att prata? Kan vi kommunicera? Kommer de att kunna sova? Jag tittar på klockan. 23.55. Åh! Varför kan jag inte sova! Den av mina kollegor som blivit uppringd vid ett tidigare tillfälle väcktes klockan 02.00 och var på plats i Johannes cirka 03.00. Hur sent eller tidigt kan det bli aktuellt med ett telefonsamtal?

Jag märker att jag har svårt att hålla ordning på mina tankar. Det tycks som att de klingar av och jag försätts i en välbehövlig dvala och skön slummer. Rycker till av en snarkning. Vänder mig från rygg till sida och somnar. Vaknar igen. Tittar på klockan. 01.15: inget missat samtal. Somnar om. 02.30: inget missat samtal. Somnar igen. 03.45: inget missat samtal. Nu ringer de nog inte. Somnar om. 06.20: alarmet skränar. Dags att vakna. Snoozar i tio minuter. 06.30: alarmet skränar. Dags att stiga upp. En ny arbetsdag väntar. Känner mig trött och sliten. Tur att det är fredag och att jag har en blank helg framför mig!

Ilse Viebusk, diakon i Kirsebergskyrkan