Störst av allt är kärleken. Det var vad som stod på Svenska kyrkans banderoll i prideparaden för ett par veckor sedan.

Och nog var det tydligt i folkvimlet att det är många som hoppas på kärlekens seger över rädslan… För det är så jag tror att det är, att motsatsen till kärlek inte är hat, utan rädsla.

Jag tror att vi alla är rädda ibland. Kanske inte för samma saker, men nog kommer den där rädslan ibland. Rädslan för att inte passa in, rädslan för att förlora den jag har kär, rädslan för att livet ska rinna iväg utan att jag har hunnit uppleva det jag hoppas på, rädslan för att vara mig själv, rädslan för att dö, rädslan för att inte kunna leva upp till de krav som jag själv eller omvärlden ställer på mig, rädslan för att vara ensam… Ja det är mycket som vi kan vara rädda för.

Men så tänker jag, tänk om rädslan är en illusion, ett intet. Om kärleken verkligen är störst av allt, behöver vi då vara rädda?

Christina Ohlsson, diakon i Heliga Trefaldighetskyrkan