Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.

2 Kor 1:3-4

I min mobiltelefon har jag en så kallad app där jag dagligen kan få del av den bibeltext som läses i kommuniteten i Taizé samma dag. För några dagar sedan var det den här texten, från andra Korinthierbrevet, som lästes.

Raderna kom in i min mobiltelefon och i mitt liv i en tid när jag funderat mycket på vad det egentligen innebär att finnas för sin medmänniska. Som diakon har jag lovat att ”uppsöka, hjälpa och stödja dem som är i kroppslig och själslig nöd” och att ”uppmuntra och frigöra Guds folk till det som är gott” och jag tänker att detta är något som alla kristna, och egentligen alla människor, är kallade till att göra. Jo, så tror jag. Vi är alla kallade att finnas där för en medmänniska som just nu är utsatt, som bär på sorg, som är sjuk eller ensam eller som behöver någon i sin närhet om så bara för en stund.

Men. Vad händer när det är jag som är den utsatte, när det är jag som bär på sorg eller är ensam? Orkar jag då finnas till för någon annan? Vågar jag lita på att det finns någon som bär mig?

För några dagar sedan kom jag till min arbetsplats i Heliga Trefaldighetskyrkan och kände mig både trött och ledsen. Jag undrade för mig själv hur jag skulle kunna finnas till för någon på ett bra sätt.  Under dagen mötte jag flera människor i behov av att prata och i mötena hände det något. Samtalen bar och jag tror att båda parter fick både ge och ta emot, och att båda parter också kände sig starkare efteråt. Jag påmindes om att Gud kan sända sin tröst när vi som minst anar det och att Guds budbärare också kan vara människor som vi inte tidigare mött. På samma sätt kan vi, som medmänniskor, få bära tröst till andra som vi inte tidigare mött. Kanske till och med utan att vi vet om det. Det var då jag tog upp min telefon och läste raderna ”… så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt”.

I skrivandets stund har vi just firat barngudstjänst med mässa. I predikan pratade vi om hur det finns skyddsänglar som hjälper oss och vill skydda vår innersta kärna – jagpärlan. Till vår hjälp hade vi dockor och en pärla. Vid ett tillfälle var det någon som, av misstag, tappade jagpärlan så att den rullade iväg, varpå ett av barnen genast gick för att hämta upp pärlan igen. Tillsammans konstaterade vi att människorna har i uppdrag att hjälpa änglarna genom att hjälpa varandra. Vi får Guds tröst från varandra och detta kan hjälpa oss att ge trösten vidare.

Christina Ohlsson, diakon i Heliga Trefaldighetskyrkan