Så var den här. Vardagen. Under närmare tre veckor har vardagarna avlösts av högtider. Jul, nyår, trettonhelg. Vi har firat Jesusbarnet som föddes, som kom med hopp till en värld i mörker. Vi har firat in det nya året och många av oss hoppas att 2016 ska vara året då det vänder. Då det blir bättre. Vi har fått minnas kungarna från öster som satte sitt hopp till att stjärnan verkligen skulle leda dem till något stort. Och här är vi nu. 2016 har börjat och helgerna är över. Och jag hoppas. Jag hoppas att 2016 ska bli ett år av medmänsklighet och medmänsklig värme. Mitt hopp må vara naivt, men jag hoppas att 2016 ska bli året då alla människor förstår att krig och hat inte leder någonstans. Jag vägrar sluta hoppas.

Här, i årets skälvande början, får jag förstå att det är en lyx. Det är en lyx att våga hoppas, att våga tro på att saker och ting kan bli bra. Jag möter en ung människas blick. En ung människa där hoppet om att få stanna i Sverige inte längre finns kvar. Vad finns det nu att göra? Är det ens någon idé att kämpa för en framtid som inte verkar finnas?

Tanken slår mig att ingen av oss egentligen vet vad som kommer att hända med våra liv. Vi vet inte vad som kommer att hända längs vägen, eller om det vi kämpar för kommer att räcka ända fram. Och ändå hoppas vi. För att vi kan och för att vi, trots allt, har anledning att tro att det vi önskar är möjligt. Vad händer med oss när vi inte längre vågar tro? Vad händer när allt rycks undan och våra erfarenheter säger oss att hoppet är meningslöst? Finns det då något kvar som bär? Finns det då någon som går där bredvid oss?

Jag hoppas det.

Christina Ohlsson, diakon i Heliga Trefaldighetskyrkan