Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –

men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boye

Så olika våra livsvillkor är. Så olika våra förutsättningar är där vi står inför livets stora äventyr.

Jag sitter tåget mellan Malmö och Göteborg och ser landskapet susa förbi utanför. Solen skiner och jag drömmer mig bort. Jag tänker på resor jag vill göra, människor som betyder något för mig, vad jag vill ha ut av livet. Däremellan läser jag en text om diakoni och funderar över vad begreppet egentligen innebär och kring vad det är att vara kyrka. Arbete alltså, men större delen av tiden vandrar tankarna och jag känner hur jag vill kasta mig ut i livet, omfamna det och verkligen leva. Någonstans där, mellan Malmö och Göteborg, när jag tittar ut över vatten som glittrar i solen kommer jag att tänka på Karin Boyes dikt och på hur den får mig att längta ut i livet, men också att se att våra livsvillkor är så oändligt olika.

För mig, personligen, handlar Boyes text om att våga ta steget ut i mitt eget liv. Om att njuta av dagdrömmarna, men att också låta vissa av dem övergå i handling. Jag tror att vi är många som sätter upp hinder för oss själva. Som bygger upp ett tryggt och bekvämt liv, ett liv som till slut låser in oss. Vi vågar inte ta steget och göra det vi egentligen drömmer om, eller vara dem vi innerst inne är av rädsla att förlora det vi vet att vi har.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. För mig handlar det om att våga resan som är livet. Att förstå att jag inte är framme förrän livet såsom jag känner det är slut. För mig handlar det om att våga följa mitt hjärta och om att våga vara jag. Även när det skrämmer mig. Även när det ser alltför krångligt ut. Jag tänker att det handlar om tillit.

Bryt upp, Bryt upp! Den nya dagen gryr. Men vad för den med sig? Det är inte alltid uppbrottet är ett val. Det är inte alltid livet är ett äventyr. I alla fall inte ett äventyr som verkar sluta lyckligt. Jag tänker på alla jag mött som inte har något hem att gå till, på alla som utan att ha valt det själva lägger sig till vila på ställen där de sover blott en gång. Jag är inte säker på att sömnen då alltid blir trygg eller att drömmarna fylls av sång.

Bryt upp, Bryt upp! Den nya dagen gryr. Våra förutsättningar är olika. Några av oss kämpar med att fatta mod. Mod att bryta upp, mod att ta nästa steg på färden, mod att göra det vi drömmer om. Några av oss undrar när det ska vara tillräckligt, när uppbrotten och förlusterna egentligen ska ta slut, när vi ska få känna oss trygga. Ibland, men inte alltid byter vi plats. Jag som nyss kände mig trygg och drömde om det spännande och livsbejakande uppbrottet drabbas av ett uppbrott som jag inte valt. Den nya dagen blir något annat än vad jag hoppades. Jag som nyss undrade om de ständiga uppbrotten skulle få ett slut hittar en trygg plats och kan äntligen få drömma drömmar fyllda med sång. Den nya dagen blir något annat än vad jag fruktade.

Våra mänskliga verkligheter ser olika ut, men trots det tänker jag att det finns tillfällen där vi kan mötas.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. Jag tänker på mannen som samlade stenar på en strand i Karibien, på kvinnan som kommer till kyrkan för att samtala en gång i månaden, på flyktiga möten i kyrkan, på främlingen som vågade möta min blick på bussen. Jag tänker på de nätter jag tillbringat i S:t Johannes kyrka tillsammans med människor vars livsberättelse skiljer sig från min, men där vi alla hoppas på ett gott liv för oss själva och för dem vi älskar. Jag tänker på nattvarden som delas i den världsvida kyrkan. Jag tänker att dessa stunder, när vi stannar upp på resan och delar våra olika livsvillkor med varandra, det är då vi kan skymta målet för resan. Det mål som vi inte kan veta något om förrän det vi känner till, här och nu, når sitt slut. Jag tänker att när vi lyfter våra blickar och delar liv med varandra, då kan hoppet, om så bara för en stund, få väckas och tron på att en annan verklighet är möjlig kan få börja gro.

Tåget fortsätter att rulla mot Göteborg. Solen skiner och jag fortsätter att drömma.

Christina Ohlsson, diakon i Heliga Trefaldighetskyrkan