”Lägg bort allt slags ondska, falskhet och förställning, avund och förtal. Som nyfödda barn skall ni längta efter den rena, andliga mjölken, för att växa genom den och bli räddade. Ni har ju fått smaka Herrens godhet”. Första Petrusbrevet 2:1-3

Episteltexten är hämtad från gårdagens Midfastosöndag. Texten talar om att välja ny riktning i livet, en del menar att den är riktad till nydöpta, det vill säga bebisar i tro. På S:t Tvivlarens gård eller S:t Tomasgården träffas sju män för att för första gången prata om de skador som deras kriminalitet och missbruk orsakat dem själva, sina brottsoffer och anhöriga, de indirekta brottsoffren. De har anmält sig till en så kallad Försoningsvecka som den ideella organisationen Försoningsgruppen arrangerar tillsammans med bland annat Svenska kyrkan Malmö.

Det har blivit torsdag och dagen handlar om ånger och ansvar. Jag har precis läst berättelsen ifrån Lukasevangeliet om den förlorade sonen som utomlands och i misär kommit till insikt om att han inte längre vill leva som han gör. Han ångrar sig och påbörjar skamfylld sin vandring tillbaka till sin pappa som han svikit. Osäker på sin egen värdighet överraskas han av att pappan kommer springande emot honom och omfamnar honom ömsint med kyssar: Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen. Och festen började. Det blir alldeles knäpptyst. Till och med den gamla monsteradjungeln längst bak i rummet drar efter andan. En mättad tyngd fyller rummet, kanske till och med en form av mättnad, trots att lunchens pannbiffar väntar oss. En av de yngre männen med H A T E intatuerad på höger knoge lutar sig fram och tittar mig länge i ögonen innan han säger på förorts-Malmöitiska: Den var tung… Det handlar ju om oss!

Livet är för kort för att ångra sig, sägs det. Jag brukar roa mig med att läsa Svenska Dagbladets söndagsintervjuer. Inte sällan svarar människor att de inte ångrar något i livet. Det förundrar mig. Själv ångrar jag mycket. Visst är det slöseri med tid och energi att låta skam och dåligt samvete för saker man gjort eller inte gjort passivisera och skapa låg självkänsla. Men verklig ånger är för mig något helt annat. Det visar berättelsen om den förlorade sonen.

Verklig ånger leder till ansvar, som leder till handling. Verklig ånger flyttar fokus från egot och dåligt samvete till den som skadats. Verklig ånger skapar en uppriktig vilja att lyssna till hur det varit för dem som skadats och deras behov: finns det något jag kan göra för att reparera skadan, för att ställa till rätta? Ofta föds ett behov av att säga förlåt, utan garantin att förlåtelsen kan tas emot. Livet är för kort för att inte ångra sig. Verklig ånger befriar och fyller oss inte sällan med nytt livsmod och ro i själen.

En annan av försoningsdeltagarna, mannen med den trendigt svarta mössan snett på hjässan, jämför konsumentens ångerrätt med den själsliga ångern. När man köper något på nätet, av en telefonförsäljare eller ingår ett avtal med en säljare utanför säljarens affärslokaler så har man som konsument fjorton dagars ångerrätt. Men finns det någon tidsbestämning när det gäller den själsliga ångern? Har man alltid rätt att ångra sig?

Oavsett när och var felsteget ägde rum, innanför eller utanför hemmet eller om personen som skadades var närstående eller okänd har vi ångerrätt livet ut. Parallellt med den pågående fastekampanjen MATRÄTTEN – allas rätt till mat vill jag därför slå ett slag för ÅNGERRÄTTEN – allas rätt till ånger. För vi har alltid rätt att ångra oss. Och det finns nästan alltid något vi kan göra för att reperara och hela det som gått sönder, även om vi aldrig kan göra något ogjort. Inte minst kan vi ge den skadade möjligheten att få dela hur det varit för hen, svara på frågor om varför och hur, ge sanningen, ta ansvar för skulden och visa ånger.

Den gåvan gav några modiga män på S:t Tomasgården sina nära och kära när de möttes under lördagens Anhörigdag. Näsdukar skickades frekvent runt i U-ringen. Precis som ”Tomas tvivlaren” behövde se och känna på Jesus efter att han uppstått för att våga tro, behöver ofta de anhöriga se en konkret förändring i handling och inte bara i ord, för att våga tro att den son som de trodde var död nu är uppstånden. Innan festen kan börja.

Så Gud, du som redan vandrat försoningen väg, hjälp också oss som är bebisar i tillit att våga.

Ebba Älverbrandt

Diakon i Fosie kyrka och medarbetare i Försoninsgruppen.se