Det ringde en journalist från radion: ”Vi söker barn som flytt till Sverige, barn mellan 9 och 14 år. De finns i skolorna, i klassrummen, men det finns inget material för dem eller deras lärare att arbeta med. Det måste vi råda bot på. Vi ska göra ett material som bygger på barnens berättelser.”

Tänker – igen – på berättelsens kraft. Att vara människa är att ha något att berätta. Att alla människors berättelser är eller åtminstone ska vara lika viktiga, barnens så väl som de vuxnas. Att vi alla i någon mån blir till i den berättelse som är vår egen, den om just mitt liv. Att den hjälper oss att förstå inte bara vad som hände, utan också vilka vi själva är. Att alla har rätt till sin berättelse, även om omgivningen inte vill höra, inte orkar eller tycker att den passar in. Om vi blir gamla kanske en av våra uppgifter blir att göra berättelsen mer färdig, mer sammanhållen och reflekterad än när livet brusade runt öronen på oss och vi hade fullt upp.

Men vi och alla våra berättelser ingår också i Den Stora Berättelsen, den som börjar när gudsvinden sveper fram över vattnet. I den berättelsen som också är vår finns erfarenheter av livet när det är gott, men också av kamp och strid, om att vara utlämnad och övergiven, och om en gud som blev människa.

Och nu i påskveckan kulminerar berättelsen: Genom döden till livet. Det är din, min och vår berättelse.

Charlotte Lundh, diakon i Hyllie