Jag träffar dig i ett rum på sjukhuset.

Din kropp ger uttryck för abstinens.

Dina händer skakar och du har svårt att sitta still.

En vecka senare är darrningarna mindre men nu har en flod av känslor vaknat till liv.

Varför?

Hur kunde jag?

Inte en gång till?

Jag säger: Sakta men säkert.

Du säger: Sakta, det blir aldrig säkert .

 

Gud, ge mig sinnesro att acceptera

det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

 

Nichlas Vinsander, Diakon, SUS, Malmö