Att arbeta med att möta människor i utsatta situationer är ett ständigt lärande och har utvecklat mig mycket som människa. Men ganska ofta gör jag misstag och ganska ofta känner jag mig trött och otillräcklig. Som i fredags till exempel. S:t Johannes kyrka uppmärksammade barn- och ungdomsfilmfestivalen genom att på kvällen visa filmen Zozo. Vi visste inte så mycket om filmen, jag och min kollega som hade gått dit tillsammans med några av våra unga deltagare. Zozo visade sig handla om en ung pojke i 80-talets Libanon, vars familj planerar att fly och ta sig till släktingar i Sverige. Men en dödande bomb slår planerna i spillror och den ende överlevande är Zozo själv, som ensam måste klara den svåra resan till Sverige.

Allteftersom filmens tema vecklar ut sig krokar det fast i en deltagares egen livsberättelse, med den ofattbart svåra erfarenheten av ha kommit till Sverige som ensamkommande flykting. Under filmen föll många tårar men det kom också många igenkännande skratt eftersom den trots sitt sorgliga tema, också var fylld av humor och hopp. Jag satt bredvid denne deltagare som oupphörligen tog foton av filmduken och vi samtalade viskande.

Tidigare under kvällen, när vi kom in i kyrkan hade hen undrat kring ett litet bord med bönelappar och jag hade försökt förklara vad det var för något. Lite otippat, hör jag mig själv efter filmen fråga hur det skulle kännas att skriva ner någon av alla tankar som väckts på en bönelapp. Det vill hen gärna. Vi går bort tillsammans till det lilla bordet, där i gången mellan bänkraderna. I rasande fart, som ett strömmande vattenfall, kommer orden. Orden om saknad, orden om kärlek och orden om längtan efter de allra närmaste människorna. De som befinner sig så oändligt långt bort geografiskt men alltid närmast i tanken och i hjärtat. Jag gör mitt bästa för att fungera som anteckningshjälp och hinna plita ner orden i rätt ordning på en bönelapp. Runtomkring oss från bänkarna, hörs djupa andetag och snarkningar från sovande människor. Framme vid altaret lyser värmeljusen inbjudande gulvarmt mot oss. Vi tänder också ljus. Deltagaren och jag tar avsked för kvällen, hen vandrar vidare hemåt och jag stannar kvar på nattmässan. Under mässan läser prästen så fint och lugnt upp bönen med de vattenfallsflödande orden. Känslan jag förnimmer och har känt hela tiden i kyrkan är så stark och så mycket större än alla mina tillkortakommanden tillsammans, såsom att inte ha kollat upp filmens innehåll ordentligt innan. Känslan av att inte bära ensam. Känslan av att deltagaren och jag, mina kollegor i kyrkan och alla de sovande människorna i bänkarna bärs upp och är omslutna av något så mycket större. En kraft som får mig att orka stå kvar tillsammans med en annan människa där det blåser som mest, att i samtalet våga gå bredvid och dröja kvar vid det som känns allra svårast och mörkast men också att hitta vägen ut i ljuset igen. Jag tror det är den kraften jag ibland kallar för Gud.

Maria Pavalder, socionom på Kraftstationen Svenska Kyrkan i Malmö