Helgmålsbönens kyrkklockor fyller vår fullpackade Volvo med sin entonigt meditativa klang. Tack Sveriges radio för att denna tradition får leva kvar, ler jag och kastar en blick i backspegeln efter flickorna som till min glädje fortfarande sover. Ögonlocken vilar tungt, afrohåren brer ut sig mot barnstolarna och ut från deras halvöppna munnar hörs lättare snarkningar.

”Man hade sin kropp, alla minnen som en människa lagrade i kroppen kunde hon bära med sig vart som helst. Även om hon förlorade allt annat så hade hon kvar det som hon hade lärt sig utantill”, berättar författaren och poeten Maria Küchen under helgmålsbönen.

Vi följer lugnt 70-skyltens anvisning genom Viskadalen. Kvällssolens förbarmande ljus förstärker framrutebilden av att allt i västgötanaturen är i nydaning; gröna hedar, flödet i Viskans å, utslagna trädknoppar och vitsippeängar. Medan Maria Küchen läser Psaltaren 23, ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont”, växer ett minne fram i mig.

Cancern som var ett faktum. För tio år sedan angrep en stor elakartad tumör min livmoderhals. Min livmoderhals. Iklädd vit sjukhussärk klev jag upp på den kalla britsen som skulle föra mig in i datortomografins slukande gap. Röntgensjuksköterskan gick in i ett separat kontrollrum och lämnade mig ensam kvar med monstret: Kommer jag dö nu? Hur ska pappa och syskonen klara sig? Vem kommer vilja ha mig nu; 29, singel och oförmögen att ge liv? Förutom blinkandet från röntgenröret som roterade runt min kropp var det som om jag för varje millimeter fördes längre och längre in i rymdens svarta hål där solen inte kan tränga igenom och där ingen hand kunde räckas mig. I den stunden mindes min kropp Dina ord.

Herren är min herde

ingenting skall fattas mig.

Han för mig i vall på gröna ängar,

han låter mig vila vid lugna vatten.

Han ger mig ny kraft

och leder mig på rätta vägar,

sitt namn till ära.

Inte ens i den mörkaste dal

fruktar jag något ont,

ty du är med mig,

din käpp och stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja

och fyller min bägare till brädden.

Din godhet och nåd skall följa mig

varje dag i mitt liv,

och Herrens Hus skall vara mitt hem så länge jag lever.

Psaltaren 23 är en av få bibeltexter som jag lärt mig utantill. Under en datortomografi får man inte ta med något, varken Bibel eller mobil att googla i. Men jag hade min kropp, som mindes ord inristade i hjärtat, och som gav frid och tröst i en situation där livet stod på spel.  Den instängda tunneln förvandlades till en omslutande kram. Det brummande oljudet från apparaten vaggade mig tillbaka till barndomshemmets lojala diskmaskinsljud. Min spända båge till kropp mjuknade i ett överlämnade till den kalla britsen och upptäckte sig vara buren, tyngdlös med självlysande stjärnor roterande runt sig. Magiskt!

Maria Küchen uppmuntrar utantillärandet av dikter, sånger, berättelser och böner; ”Så att vi inte står där utan några ord om allt omkring oss brakar samman”. Precis så.

Tack Gud

för Dina ord

i min kropp

för att jag är i liv

levandes

i livet

för att du är

självaste Livet

Ebba Älverbrandt, Diakon i Fosie kyrka