Det är söndag, Heliga Trefaldighets dag, och ännu en gång har jag med öppna händer fått ta emot Herrens välsignelse. Jag kan orden utan och innan.

Herren välsigne dig och bevare dig

Herren låte sitt ansikte lysa över dig

och vare dig nådig

Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid

I Faderns, Sonens och den helige Andes namn

Amen

Orden liksom bara finns där, varma och välbekanta och… jag vet inte. Jag stannar upp och börjar fundera på vad denna välsignelse egentligen kan innebära.  Jag har tagit emot den så många gånger, men hur ensam känner jag mig ändå inte? Hur svårt upplever jag ändå livet, så fullt med utmaningar, så fullt med sorg? I min hektiska tillvaro känner jag mig ofta så otillräcklig. Jag skyndar mig, stressar och kämpar. Jag gläds, men oroar mig för vad som ska komma. Jag sörjer svek och förluster och undrar var Gud finns. Jag hittar en stunds andrum i gudstjänsten, jag tar emot välsignelsen, Gud som vänder sitt ansikte till mig. Kl. 13, efter kyrkfikat yrar jag ut i min verklighet igen, och så kämpar jag vidare. Ensam.

För några dagar sedan hade vi en gudstjänstvandring i Heliga Trefaldighetskyrkan. Vid ett antal stationer presenterades gudstjänstens moment på konkreta sätt. Vid välsignelsen fanns en illande gul filt att svepa runt sig och tanken om att välsignelsen känns just så. Ja, inte illande gul, men som en kram eller en varm filt. En vän som gick vandringen, en vän som har alla anledningar att tycka att livet är svårt, riktigt svårt, lydde stationens uppmaning att svepa filten om sig, för att prova känslan. Ett leende spred sig på vännens läppar och han bad en bön i tacksamhet. Jag stod bredvid och såg.

Tänk om jag kunde göra samma sak. Tänk om jag kunde låta Gud omsluta mig på alla sidor, som en varm, ja till och med illande gul filt. Tänk om jag kunde stilla mig tillräckligt för att låta välsignelsens ord sjunka in.  Jesus har lovat att vara med oss alla dagar in till tidens slut och är det inte det välsignelsen också påminner om?Herren vände sitt ansikte till dig, Gud är med dig.

Jag minns vår vän som står där, omsluten av den varma, gula filten. Jag minns bönen, tacksamheten över Guds närvaro mitt i allt det som är. Jag vill inte stå bredvid, jag vill göra som vår vän.

Du omsluter mig på alla sidor

och håller mig i din hand.

Du omsluter mig på alla sidor

och håller mig i din hand.

(Psalm 768)

 

Christina Ohlsson, diakon i Heliga Trefaldighetskyrkan