Hör ni, det är sommar. Det visste ni säkert redan, men för mig blir det som en aha-upplevelse varje år. Sommar. Igen. Och det hände liksom medan jag var fullt upptagen med en massa Viktiga Saker. Jag behövde inte lyfta ett finger för att plötsligt få stå lycklig och yr med näsan i en syrenbuske. Eller liljekonvaljebukett. Till och med sniglarna i min trädgård blir som ett kärt återseende – mer för mig än för dem förstås, eftersom jag raskt förpassar dem ner i en påse och in i frysen. Och rabarber som bara Måste Plockas innan den blir För Gammal.

Och solen lyser och vindarna är ljumma, om än rätt kraftiga emellanåt. Att göra ett ärende på stan efter jobbet känns som att vara på semester i ett främmande land, befolkat av vänliga människor i solglasögon och ingen jacka.

Och visst vet jag att de fattiga veckor som jag har semester kan regna bort, det kan ännu bli en sån där sommar där man tappert säger ”Det är ändå femton grader, det är inte direkt kallt”, men det gör liksom inget här och nu. Just nu slösar Gud sitt solsken och sin nåd på oss som kämpar på med allt det som kommer i vår väg och blir vår uppgift, allt som inte blev som det skulle och allt som vi måste bära. Guds nåd är lika stor i november det vet jag men jag är så innerligt tacksam för dagarna när jag inte kan öppna ögonen utan att slås av den.

Alldeles snart blommar flädern. Det tar jag som en personlig hälsning.

Charlotte Lundh, diakon i Hyllie