In the summertime when the weather is hot, you can stretch right up and touch the sky…

Jag sitter i bilen bredvid min mamma. Det är sommarlov, solen skiner och naturen grönskar. Vi är på väg in till stan. Rutorna har vi fått veva ner eftersom vår bil saknar luftkonditionering. Värmen trycker, men är samtidigt på något sätt härlig och välbekant. Sommar.  Radion är som alltid inställd på P4 Radio Kalmar och Mungo Jerry sjunger bekymmerslöst: In the summertime… you can stretch right up and touch the sky. Jag är varm, glad och förväntansfull. Förväntansfull inför den långa sommaren och inför livet.

Många år senare sitter jag i soffan på Helgas kafé. Sommaren har just börjat och dagarna har varit varma även om det inte är så just idag. Jag pratar med en vän som berättar om sitt liv. Han berättar om hur han flytt över medelhavet, hur han gömt sig i frysutrymmet på en lastbil i Italien. Jag slås av tanken på att allt det jag vill värja mig ifrån faktiskt finns på riktigt. Att det händer riktiga människor. Jag tänker på samhället vi lever i, hur klimatet blir allt hårdare. Vi delar upp i vi och dem, och bevakar det som vi tycker är vårt. De andra, flyktingarna ska hållas undan. De andra, missbrukarna, de psykiskt sjuka ska inte synas. Det andra, det som inte är perfekt, ska inte nämnas. Det viktiga är att ha en snygg yta på facebook, instagram eller något annat forum. Jag funderar, vad händer den dag då jag tillhör dem? De andra? Just den här dagen har jag svårt att känna förväntan – för vad finns det att känna förväntan inför?

Två somrar, två helt olika känslor, men Mungo Jerry fortsätter obekymrat sjunga: in the summertime… you can stretch right up and touch the sky. Mungo Jerry. Bara namnet får mig att le. Och i ärlighetens namn, låten, In the Summertime, verkar vara skriven av någon med solsting. Mest nonsens, men även i de mest cyniska av sinnestämningar har jag svårt att inte se fram emot en sommar full av lata dagar och diverse pyssel när jag hör den. Ja, när jag hör den har jag svårt att inte drabbas av… lättja.

Jag tänker att det kanske inte är ett antingen eller. Det är möjligen enklare att alltid vara cynisk och misströsta, eller att alltid välja lättjan och sätta skygglapparna på, men jag tror att det är både och som ger livet dess nyanser. Sorg och glädje, hopp och misströstan, vila och aktivitet, mörker och ljus i ett ständigt växlande flöde. Och för att krångla till det så kan allt detta också existera samtidigt.

Även i en låt som In the Summertime går det att hitta allvaret – you can strech right up and touch the sky. Att sträcka på sig och röra vid himlen, fysiskt och med tanken. Jag vill leva i en värld där detta är möjligt för alla.

Den sista textraden innan in the summertime spårar ur i total nonsenstext är: Life’s for living, thats our philosophy. Livet är till för att levas. Varje sekund är en liten stund av evigheten hos Gud, och när dagen lång du hör fåglars sång hör du himmelens egna ljud. Så lev Guds nu. Av Guds nåd får du ta mot var stund ur hans hand. Och när dagen lång du hör fåglars sång hör du himmelens egna ljud.

Christina Ohlsson, diakon i Heliga Trefaldighetskyrkan