Bara jag visar att jag inte är tillgänglig dygnets alla timmar, att jag hänvisar till diakonimottagningens tider eller möjlighet till förbokade samtalstider.

Bara jag låser in arbetsmobilen och datorn i arkivet innan jag lämnar S:t Tomasgården. Bara vi tar fram en väl genomtänkt handlingsplan för det ena eller andra. Bara jag prioriterar min grupphandledning. Min morgonbön. Så drabbar den mig inte. Stressen.

Och ändå närmar sig kompledighetstimmarna de femtio. Gymkortet från Nordic Wellness ligger oanvänt sedan flera veckor. Jag orkar inte fixa med matlåda. På eftermiddagen sockertoppar jag mig med chokladdrömmar och hallongrottor från personalköket. Amen, för helvete, halvropar jag från min sportcrescent efter några stackars fotgängare som promenerar på en av Möllans cykelvägar. Jag tackar Gud för att jag inte bär min svarta huvjacka med loggan Svenska kyrkan Malmö just idag. Knappt har jag satt ner cykelväskan på fiskbensparketten i hallen innan flickorna kommer rusande för att visa upp sina senaste teckningskreationer, febrilt letar jag efter min annars nyfikna entusiasm. Jag slänger en urskuldande blick på maken vid köksspisen: Förlåt mig. Ha tålamod. Snart har jag semester.

Mitt i all intensitet ger Gud en för mig tankeväckande bild av en skenande brun nordsvensk brukshäst, som är jag. Och jag älskar Gud för den klokskapen. Att tala med en hästtjej på ett bildspråk som hon förstår.

På en smal snårig skogsstig, genom sly och buskar galopperar jag i en hysterisk hastighet. Min kraftiga hals är framsträckt, öronen tillbakastrukna, ögonen lätt uppspärrade och näsborrarna vidgade till max. Frustande och med allt mer vitt skum löddrande av ansträngning runt sadelgjorden väjer jag inte för något, inte för björnbärsbuskarnas taggar som river längs bål och skenben inte för kullfallna mossiga tallar. Ryttaren, som är Gud och som jag försöker springa ifrån, sitter lätt framåtlutad i sadeln. Gud drar inte i tyglarna. Det är meningslöst. En häst som skenar och som så att säga ”tar bettet”, kilar fast det mellan kindtänderna för att ryttaren inte längre ska kunna kommunicera med sin häst.

Gud måste ha bränt sig på brännässlorna som jag medvetet rusat in i. Gud måste vara en mästare på att ducka för hängande grenar. För Gud sitter kvar. Gud vet att tilliten inte kan byggas upp av ett skarpare bett eller fler inspänningstyglar. Lätt framåtlutad i sadeln följer därför Gud med i varje gungande rörelse. Till slut gömmer Gud sitt ansikte i min vilt flygande man, låter sin hand vila tungt mot min blanka päls och viskar: Det spelar ingen roll hur fort du springer. Jag sitter kvar. Var inte rädd.

En ljum sommarkväll under vår semester småjoggar jag längs en grusväg. Jag lyssnar på Sommar i P1 när jag ser henne, nordsvensken på sommarbete utan grimma. Jag stannar tvärt. Trycker bort sommarprataren. Nordsvensken slutar beta, medan de andra hästarna i hagen tuggar i sig av klövern. Efter en lång stund av ömsesidig iakttagelse skrittar hon fram till staketet med öronen spetsade framåt. Hon sträcker fram sin babylena ljusa mule mot mitt ansikte. Jag blåser ett försiktigt hello i näsborrarna och hon svarar. Luggen faller åt sidan. Och där i de ögonen av årtusenden av vishet anar jag något om varför jag ofta springer så fort.

Hon tittar på mig med en mammas ömhet medan hon förstrött viftar bort några flugor med svansen och vänder sig sen om för att skritta bort till de andra.
Ebba Älverbrandt

Diakon i Fosie kyrka