(Sonen argumenterar för att få se en film om Hulken. Jag har precis börjat med middagen, vill få den färdig så snabbt som möjligt och har därmed inte tid att mer noga se efter vilken film han vill se, eller se den tillsammans med honom)

Sonen: Men mamma, Hulken är snäll och slåss mot de onda!

Jag: Ja, men det är i alla fall en film där karaktärerna slåss och du vet, att du inte får se sådana filmer!

Sonen: Men mamma, Hulken är ju diakongrön!

(Jag stängde av spisen och vi såg på filmen tillsammans. )

Det är nio år sedan jag diakonvigdes i Lunds Domkyrka. Nio år sedan jag lovade, att försvara människors rätt, stå på de förtrycktas sida. Några år tidigare, ställde biskop Christina en enda fråga till mig vid antagningskonferensen, nämligen om jag kan bli arg när jag ser orättvisor och maktmissbruk. Ja, jag kan bli arg då. Riktigt arg. Ibland snudd på Hulkenarg.

Jag lovade också för nio år sedan att vara en barmhärtighetens tecken. Ett barmhärtighetens tecken med uppdrag att se på den enskilde med samma seende blick som Jesus gjorde, att arbeta för att få människor att växa inuti, våga tro på sig själva och sin egen förmåga .

Ett barmhärtighetens tecken som ibland måste höja rösten och tala skarpt till maktmissbrukare som trampar på enskilda som redan ligger ner, som måste röja hinder på vägen för den enskilde som hittat modet att själv tala för sin sak. Ett barmhärtighetens tecken som måste använda all sin kreativitet för att omvandla såväl ilska och frustration som glädje och upprymdhet till att uppmuntra och frigöra Guds folk till det som är gott, så att Guds kärlek blir synlig i världen.

Sedan misslyckas jag ibland. Ibland blir det inget konstruktivt av Hulkenilskan förutom armhävningar. Det är då jag vilar i vissheten, att jag för nio år sedan avslutade mina diakonvigningslöften med orden att ”med Guds hjälp och förtröstan på Guds nåd leva enligt dessa löften.”

Guds nåd som är diakonfärgat grön; som får mig att växa som människa, som får mig att tro på mig själv och som förlåter mig på nytt och på nytt när jag tappar bort mig och misslyckas med mitt uppdrag. Guds nåd som omfamnar även Hulkenilskan och som bär mig som diakon och person vidare i Livet –  Livet med stort ”L”.

Maria Josefson, diakon i Husie