Hopp är för mig är ett begrepp som i likhet med nåd och förlåtelse ingår i de kristna stororden och som synliggör och lyfter fram grundläggande livserfarenheter i den kristna tron. Utan hopp blir det svårt och kanske t.o.m. plågsamt att leva i en framtid; hoppet möjliggör att man kan möta framtiden med tillförsikt, att man vågar möta det okända och med nyfikenhet kunna gå in i dimensioner som vi inte alltid har kontroll över. Jag vill med följande korta anekdot, som jag inte vet vart jag fått ifrån, exemplifiera hoppets kraft och styrka, fast i ett omvänt perspektiv:

Djävulen hade beslutat att lägga ned sin verksamhet och därför bjöd hen ut alla sina verktyg, som användes för att fresta människor, på auktion. Budgivningen gick trögt; den ville inte riktigt ta sig. Till slut återstod endast ett verktyg; och då tog budgivningen plötsligt fart. Alla smådjävlar som hade ambitionen att ta över stordjävulens verksamhet bjöd nu friskt och priset rasade i höjden. Vilket verktyg var det då som var så värdefullt i ondskans makt? Jo, naturligtvis det verktyg som djävulen använde för att ta ifrån människor hoppet.

Denna berättelse visar, enligt mig, på hur viktig hoppet är. När det viktigaste verktyget i det ondas tjänst, är det verktyg som avlägsnar människors hopp, blir den naturliga konsekvensen att det krävs ett oerhört kraftfullt verktyg i det godas tjänst, för att ge tillbaka hoppet till människor som förlorat eller som är på väg att förlora det. För mig som är kristen representeras det verktyget av Kristus.

I samtal människor emellan, i själavårdssamtal och i den samhälleliga retoriken hör jag ibland människor berätta om sin och andras hopplöshet; stundtals pratas det om s.k. hopplösa fall, dvs. om medmänniskor som själva gett upp i sina liv och där omgivningen inte längre orkar engagera sig – man har resignerat. Upplevelsen av att det finns hopplösa fall sprider sig även ibland till oss som professionellt möter utsatta människor, oavsett om vi arbetar i kyrkan eller i det offentligas regi. Att som ”hjälpare” börja se dem man möter som hopplösa fall leder lätt till uppgivenhet och handlingsförlamning; det kan göra att jag bepansrar mitt eget jag och blir cynisk och misantropisk, eller att det blir så smärtsamt att jag själv mår så dåligt att jag går in i den s.k. ”väggen”.

Trots att min grundinställning är att jag egentligen inte tror att det finns några hopplösa människor (däremot svåra omständigheter) så hamnar jag i situationer där jag känner mig desillusionerad över mänskliga tillkortakommanden. I sådana stunder brukar ibland Roffan dyka upp i mitt medvetande och det har han gjort många gånger under de senaste tjugo åren.

Roffan var en person som stod mig nära; han var stämplad som ett ”hopplöst fall” och levde utan fast adress. Han hade haft en tuff uppväxt men ändå hade mycket ordnat sig på vägen och han hade skaffat familj och arbete. Under åren som gick började han att dricka mer och mer, vilket så småningom ledde fram till att han förlorade sin familj, sitt arbete och sitt boende. Hans missbruk accelererade och han gick även in i ett blandmissbruk. Som en konsekvens av sitt leverne höll han vid ett tillfälle nästan på att brinna inne, med påföljd att han fick svåra och bestående brännskador. Roffan tillbringade stundtals tid på olika institutioner, där han kunde vila upp sig. När han kom ut hade han ingenstans att ta vägen utan hans alternativ bestod av att bo på offentliga toaletter, vindsutrymmen och härbärgen.

En vinterdag för ett tjugotal år sedan vandrade Roffan omkring i slasket i den stad som han just då råkade befinna sig i. Han hade ingen bostad, inga pengar; han var abstinent men hade inga droger att underhålla abstinensen med. Han gick omkring och letade efter cigarettfimpar för han var så fruktansvärt röksugen. Då hände plötsligt något! Roffan beskriver det själv som att en röst talade inne i hans huvud; rösten sa: ”Roffan, du behöver inte hade på det här sättet”. Det som sedan hände är något som jag skulle vilja beskriva som det momentana totala uppvaknandet. Från den dagen slutade han att röka; han sökte upp olika självhjälpsgrupper som AA och NA och slutade använda alkohol och andra droger.

Roffan var en mycket ödmjuk person och någon som man lyssnade till när han delade med sig av sina livserfarenheter; han var en person som pratade om andlighet på ett fullständigt självklart, egenupplevt och otvunget sätt – en sådan som genomsyras av andlighet i varje por i kroppen. Jag har mött många människor genom åren som vänt i sina liv som Roffan gjorde, men aldrig någon som gjort det så drastiskt och totalt i stunden. Och egentligen är det inte det inte hastigheten på omvändelsen som är det viktiga utan det viktiga är att det finns oerhört många människor som vänt 180 grader i sina liv, fast tagit längre tid på sig, och på så visar med sina liv som riktmärken att det aldrig är kört.

Peter Juhlin, diakon i S:ta Maria kyrka

P.S. Roffan fick så småningom ett litet arv; för dessa pengar uppfyllde han en gammal dröm – att införskaffa en liten segelbåt som han kunde tillbringa mycket tid i eftersom han var sjukpensionär. Men det är en helt annan historia.