Han sitter på sin rollator med ölburken i handen. Han hörs lång väg – och även om jag brukar försöka bubbla in mig när jag springer tävlingar, är det ofrånkomligt att höra vad han ropar med hög röst:

Jag vet att livet kan vara hårt! Nu har ni inte långt kvar till mål! Kämpa på!!

När vi som tävlar passerar honom har några av oss 1 km kvar på höstmilen och andra av oss har dryga 11 km kvar på halvmaraton. Han sitter m a o på en perfekt plats för peppning. Han ger oss den – och flera av oss applåderar honom när vi springer förbi. Han svarar med att höja ölburken och ge oss ett varmt, tandlöst leende till svar.

***

Utifrån den underbara upplevelsen där i Pildammsparken, har jag återigen fått möjligheten att reflektera över vad är det att vara medmänniska. Vad är det att andas samma luft och gå på samma jord? Kan det vara…..

….att dela liv med varandra. Att dela brustenhet med varandra. Att dela erfarenheter och livsvisdomar med varandra. Att tro på varandra. Att lyssna på varandra . Att ge varandra kraft och mod. Att bära varandra  – och att bli buren.

Det kommer perioder när modet, kraften och viljan sviktar. Det var en dipp i löpningen mellan 14-17 km. Så är det mänskliga livets villkor – även detta delar vi som andas samma luft och går på samma jord.

Att vara medmänniska; djupast innebär det att påminna varandra om att vi är burna av den Gud som i vårt inre viskar: Jag trodde på dig hela tiden. Jag har trott på dig innan du ens fanns till. Jag har alltid velat dig. Och en gång möts vi vid livets målgång.

Text Maria Josefson, diakon i Husie kyrka
Foto
Kristina Strand Larsson