– Du vet, vi gillar inte katter. För de slickar på döda människor, säger den 6-årige pojken till mig.

Hans tre år äldre syster tittar förebrående på honom. Hennes blick är tydlig. Sånt där pratar man inte om. Pojken tittar ner i golvet och systern vänder sig till mig och säger.
– Det är sånt som du inte kan förstå.

Vi har lekt och spelat spel och rätt som det är kommer vi in på husdjur och jag berättar att jag gärna skulle vilja ha en katt. Det är då pojkens referenser till krigets fasor når mig. Det som för mig var av kallpratsnatur väckte något helt annat hos honom. Hans syster har helt rätt. Jag kan inte förstå.

Det är femton år sedan jag dagligen träffade de två syskonen men den där konversationen har etsat sig fast i mitt minne. Och sedan jag började som församlingskurator i V Skrävlinge i juni har minnet gett sig till känna ett flertal gånger. I mitt arbete träffar jag personer som har erfarenheter av krig och förföljelser. De bär med sig historier som jag inte kan referera till. Det är så mycket som jag inte kan förstå.

Jag försöker att påminna mig om det; att jag inte kan förstå de fasor som de varit med om, att jag inte kan förstå de skäl som gjort att de lämnat sitt tidigare liv bakom sig och nu sitter framför mig i V Skrävlinge kyrka. Jag behöver påminna mig om det. Det händer att jag rycks med i det allmänna debattklimatet där människor som flyr ifrågasätts eller tas i försvar på ett sätt som förminskar deras egna berättelser och upplevelser. Under det senaste halvåret har det blivit så mycket hårdare. Helt plötsligt vet var varannan människa hur man bäst bestämmer åldern på en ungdom, trots att barnläkarna säger att det är nästintill omöjligt att medicinskt bestämma åldrar. Helt plötsligt vet alla hur farligt eller inte farligt det är att leva i Syrien, på Balkan, i Irak eller Somalia trots att de aldrig har varit där. Helt plötsligt har vi en situation i Sverige där den enskilda människans upplevelser av sitt eget liv och sin egen situation fullkomligt ratas av våra myndigheter till förmån för en statistik som politikerna vill ha.

Det är så lätt att den där känslan av att inte kunna relatera till andras erfarenheter, skapar en misstro.

Visst gör det ont när man någon gång blir lurad, när man trodde att man visste en massa om personen framför sig men det visar sig inte vara sant. Det kan hända i mötet med vem som helst.  Av olika anledningar ljuger vi alla som människor ibland. Och det anses så fult. Enligt en sociolog som jag lyssnade till en gång, är det typiskt i Skandinavien att ta väldigt allvarligt på lögner. Jag vet inte. Jag vet bara att jag själv avskyr lögner. Men jag kan inte låta den avskyn färga mitt förhållande till andra människor. Jag kan inte låta den avskyn göra mig till en misstänksam människa. Jag kan inte låta den avskyn göra att jag inte låter min medmänniska få äga sin egen berättelse.

Jag måste tro på människan som sitter framför mig, se Kristi blick i henne och med mina begränsningar lyssna och försöka förstå det lilla jag kan. Jag är rädd för att själv smittas av misstänksamheten mot varandra och framförallt mot de mest utsatta. En smitta som florerar i dessa tider. Och jag är otroligt rädd för att kyrkan på ett eller annat sätt ska insjukna i misstänksamheten och därmed dömandet.  Att tilliten ska flagna. Vi måste aktivt värja oss emot det. Vi måste inse det pojkens syster sa till mig; att vi inte kan förstå och att det gör något med oss som människor. Och om vi någon gång blir lurade, så måste vi tillåta oss det. Det är en del att vara människa. Det är en del i att kunna se och möta en medmänniska.  Det är en del av tilliten. Ylva Eggehorn beskriver det så tydligt i sin psalm.

”Vi ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Kristus vunnit år oss, är större än alla makt och ondska vill”

Britta Abotsi, församlingskurator i Västra Skrävlinge