”Ebba, det är nya skjutningar i ditt område, på Censorsgatan. Har du hört?” ropar maken från nyhetssändningarna i tvsoffan. Flera välbekanta ansikten tonar upp framför mig. Personalen från hemsjukvården, församlingsbon som så vackert beskrev kyrkan som en livsplats och vår ideella medarbetare från Internationella gruppen som bor i närheten. Hur mår de? Är de drabbade?

”Ursäkta, var var det de sköt”, frågar jag kvinnan med vacker ceriserosa hijab två dagar senare.

”Jag ska visa er”, svarar hon. Några som hade anknytning till den avlidne tjugoåringen står samlade runt minnesplatsen på Censorsgatan 5c:s innergård. Röda rosor, som på blomspråk betyder jag älskar dig, har ersatt det spillda blodet, värmeljusen skingrar mörkret och försök har gjorts att sätta ord på saknaden och tragedin. Och det slår mig. Återigen. En skada och ett brott är aldrig individuell, utan relationell.

”Min lillebror spelade fotboll här bredvid och såg alltihop, hur de sköt”, säger en av döttrarna till kvinnan i hijaben. Hon sveper med armen framför sig som om hon höll i ett vapen. Ut från hennes mun ljuder en skottlossning som i mitt begränsade arkiv av erfarenhet närmast påminner om en dålig actionfilm. Våra blickar möts och min mage knyter sig. Hon småskrattar nervöst. Inte heller jag vet hur jag ska bete mig. Hennes lillebror blev vittne till hur ett tjugotal skott avlossades, några av skotten for in en av lägenheterna, fyra människor i en bil blev skjutna, varav en förlorade sitt liv. Det ska aldrig behöva hända. Barn ska aldrig behöva bevittna våld.

Vad gör det med lillebrodern? Vad gör det med hans systrar? Hans mamma? Vad gör det med ett helt grannskap? Som den romskbosniska kvinnan som återupplevde traumatiska minnen från Balkankrigets fasor genom att bevittna skjutningarna från sitt lägenhetsfönster. Vad gör det med oss som bor och verkar i Hermodsdal, Nydala, Gullviksborg och Lindängen när kriminaliteten riskerar att normaliseras? När skjutningar, inbrott, mord, rån, våldtäkter, bilbränder och öppen knarkhandel blir till vardagsmat? Och vad gör det med oss som kyrka?

Risken är stor att vi distanserar oss. Det är lätt att göra det. Men berättelsen från storasystern och hennes familj, de sekundära brottsoffren, kryper innanför det där ibland välbehövliga skyddet som kallas skinnet. Och påminner mig om att jag hör ihop med henne och hennes familjs smärta. Vi gör ju det, vare sig vi vill eller inte. Hänger ihop. Oavsett tro, ålder, etnicitet, kön, politisk åsikt, sexualitet och funktionsvariation hänger mänskligheten ihop. Hänger världen ihop. Hänger Malmö ihop. Hänger jag ihop, med mamman med den vackra ceriserosa hijaben och hennes barn. Våldet, som lillebrodern beskådade och som skadade hans familj, skadar även mig, för vi hänger ihop. Vi tillhör samma värld, samma Malmö, samma Gud.

Tillsammans med profeten Jesaja i söndagens gammaltestamentliga text ropar jag därför ut mitt Kyria för en brusten värld och hoppas att Gud ska höra mig:

 Se på oss, vi är alla ditt folk,

Vi är leran och du har format oss, vi är alla ett verk av din hand.

Låt inte din vrede rasa, Herre, minns inte för evigt våra synder.

Se på oss, vi är alla ditt folk.

 

Ebba Älverbrandt, diakon i Fosie kyrka