Så var hösten åter här och snart också vintern. Plötsligt känns minnena av värme, parkhäng och strandtillvaro väldigt avlägsna.

För mig går det dock med lätthet att frammana den där otåliga, förväntansfulla känslan jag som barn kände inför varje hösttermin. Hur jag tog två kliv i taget i skolans stentrappa med ryggsäcken dansades i sidled på ryggen. Allt var spännande och för vetgirigheten fanns det inga gränser.

Jag blir särskilt berörd när jag möter kunskapstörsten hos våra nyanlända ungdomar. De som sett och upplevt några av världens allra värsta fasor och med livet som insats tagit sig till Sverige. De som trots detta är närmast självlysande av lärlust. Gång på gång golvas jag av ungdomarnas enorma glädje över att efter hand bemästra allt fler nyanser ur den svenska språkpaletten.

Lika nedslagen blir jag dock av varje ungdom som ser mig in i ögonen och berättar om sin rädsla för ett särskilt ord på svenska.  För hoppet om att få stanna, få rota sig och känna trygghet är så stor, att oavsett hur lite svenska en kan, verkar alla veta vad ordet ”avslag” betyder. För några av ungdomarna jag mött betyder det direkt livsfara. Vårt land har hittat på att det nu är säkert att utvisa ungdomar till Afghanistan. Många av våra ensamkommande afghanska ungdomar är inte ens uppvuxna där och är enbart genom sitt utseende lätta måltavlor för talibanernas barbari. En ung kille berättar för mig om hur talibanerna stoppar bussar, radar upp och avrättar människor längs vägen. En dag höll detta på att hända honom men han och andra på bussen räddades av chauffören som hade mod nog att trampa gasen i botten.

På samma sätt undrar jag om det inte är dags för oss vuxna, medmänniskor och kristna att trampa gasen i botten och ryta ifrån mot dessa dumheter som vårt samhälle håller på med. Det faller på sin egen orimlighet att en ung människa med svåra trauman, som går i skolan och försöker skapa sig en tillvaro i vårt land samtidigt ska ha hotet om utvisning hängandes över sig. Det är ett psykologiskt ingenmansland som varken är i linje med mänskliga rättigheter eller Barnkonventionen. Det får räcka nu.

Vilket ord tycker du är det vackraste på svenska? För mig är svaret mycket enkelt. Som en gammaldags skolklocka ringer det in hopp i mörkret: ”Välkommen!”

Och det tål att upprepas.

Maria Pavalder, socionom på Kraftstationen