Det händer över en natt. Från att papperslösa i Malmö kunnat leva ett i flera avseenden normalt liv, tvingas de gömma sig- i källare, hemma hos vänner, i andra städer och byar, utomhus. En rädsla har spridit sig över Malmö. En rädsla som lagt sig tungt över den oro som papperslösa hela tiden lever med. Oron över framtiden, oron över att aldrig nå den där tryggheten som de så innerligt längtar efter, oron över att aldrig få chansen till det där nya livet. Nu kan de inte ens få andas ut i att få ta del av de mest elementära. Att kunna låta barnen gå i skola, att gå och handla, att resa på bussar och tåg, att våga söka sjukvård.

När jag på tidigt 2000-tal började engagera mig i flyktingfrågor, pratade man om gömda människor. Och de var gömda. De bodde på madrasser som snabbt kunde plockas bort i folks vardagsrum. De gick sällan ut och som aktivist låg en stor del i att försöka fixa in barn på någon skola och att ta kontakt med de läkare och sjuksköterskor som på sin fritid gav vård.  Skola och sjukvård var något som gavs av enskilda välgörare.

Så mycket har hänt sedan dess. Barn har rätt till skolgång, alla papperslösa till viss vård och de senaste åren har papperslösa i Malmö haft möjlighet att få viss ekonomisk hjälp från socialtjänsten. Det har gjort att många av dem har kunnat ha en egen lägenhet. Begreppet ”gömda” hörs sällan. Istället talas det om papperslösa.

Nu har allting vänt igen. Gränspolisen säger att det inte längre finns några fredade zoner, socialtjänsten har frångått sitt uppdrag att hjälpa utsatta till att bli polisens förlängda arm och ”barnets bästa” tycks inte betyda något när verkställande av utvisningar står högst upp på listan. På en dryg vecka har gränspolisens arbete lett till att en del papperslösas tid i Sverige är över och för andra har de inneburit att de förlorat det där lilla av ett normalt liv som de hade.

Resultatet är en massa rädda människor. Rädda människor som inte har någonstans att ta vägen. Som inte vågar gå hem till de bostäder de har, eftersom polisen väntar på dem där.

Också jag är rädd. Rädd över vad som ska hända de personer jag möter och har mött. Rädd över vart samhället är på väg, rädd över att kunna göra alldeles för lite när attityderna och synen på våra medmänniskor förändras.

I rädslan och förtvivlan jag känner försöker jag att påminna mig om att precis som mörkret plötsligt kan ta över, kan ljuset också det. Rätt som det är vänder det. Det gjorde ju faktiskt det förra hösten. Bilden på den lille Alan Kurdi, liggande död vid Medelhavets strand, gav på ett dygn en solidaritetsvåg för flyktingar över hela Europa. Det förbluffade mig. Jag trodde aldrig att tusentals människor skulle skandera ”Refugees Welcome” i Europas städer. Jag trodde inte att det goda kunde komma med sådan kraft. Men det gjorde det.

Jag försöker tänka på det och försöker intala mig att leva som att den där solidaritetsvågen är runt om hörnet. Förbereda för den så att den kan få den allra största kraft.

Men det är inte alltid lätt. För hur mycket jag än tror på hoppet, senapskornets kraft, påskens evangelium, ljuset…… så finns rädslan där.

Herre, förbarma dig.

 

Britta Abotsi, Församlingskurator i Västra Skrävlinge