Låt det brinna, låt det brinna, ljuset som Gud tänt…

Kören sjunger i adventsgudstjänsten och ljuset brinner. Det brinner för hoppet. Det brinner för kärleken. Det brinner för tron. Det brinner för alla som gråter och för alla som tröstar. Ljuset brinner för världen.

Lågan är inte stor. Den är skör. Och när mörkret tynger allt mer, när kalla vindar blåser då riskerar den att slockna, att helt blåsas ut. Ibland känns det som att ju mer lågan försöker lysa upp, ju starkare den försöker att vara, desto tröttare och svagare blir den. Mörkret är för mörkt, lidandet är för stort. Lågan kämpar, men i kampen för att hålla undan mörkret och skörheten tar kraften och syret slut. Och lågan slocknar. Åtminstone är det så det verkar.

Jag vill så gärna vara stark. Jag vill så gärna visa att jag klarar att hantera det som livet ger på egen hand. Jag vet inte hur det är för dig, men för mig är det svårt just nu. Julen närmar sig och adventsljusen lyser. På många sätt är det härligt, varmt och mysigt. Och samtidigt- jag hinner inte det jag vill, saknaden efter människor jag älskat och förlorat växer sig starkare, sorgen över att så många människor inte får leva i trygghet växer, oron för världen växer. Ljuset av det hopp som finns inuti mig blir allt svagare. Gud känns så oändligt långt borta. Var finns den Gud jag säger att jag tror på? Finns Gud?

Just nu är det svårt att våga tro. Just nu är det svårt att låta hoppets låga brinna. Just nu är det svårt att tro på den där kungen som har makt att förändra allt… Jag stannar i tanken. Den Gud vi sjunger om, den Guden blev människa. Jesus kom till oss som ett litet barn, ett litet sårbart barn. Den kung som förändrar allt gör inte det genom att vara stark och klara sig på egen hand. Den kung som förändrar allt gör sig beroende och sårbar. Gud visar sin svaghet och någonstans där anar jag en styrka som är större än vad någon av oss kan förstå. Kanske är det så att det är först när jag släpper taget och inte försöker vara stark som jag blir stark på riktigt. Kanske är det först när jag vågar erkänna det svåra som jag kan andas. Kanske är det först när jag öppnar upp för mörkret som syret kan komma in och nära den kämpande låga som blivit så svag, så att den åter kan bli stark och klar.

Nej,  ljusets låga är inte stor. Ändå gör den, i sin litenhet, all skillnad i ett mörkt rum. Den lyser upp och kan få andra ljus att tändas.

Nej, jag är inte stark. Och när jag säger det släpper jag det krampaktiga tag som tar så mycket energi. Styrkan kommer tillbaka. I min litenhet kan jag göra skillnad. Den låga av hopp som brinner i mig kan sprida sig till andra. Andras hopp kan sprida sig till mig.

Och nej, den Gud jag tror på är inte en Gud som sveper in och förändrar allt i sin storhet. Den Gud jag tror på, finns här, just nu och delar vår smärta. Den Gud jag tror på, är ett litet barn, som i sin litenhet är större än vad jag kan ana eller förstå. Den Gud jag tror på förändrar allt och vill att du och jag ska vara en del i den förändringen. Den Gud jag tror på vill låta sitt ljus lysa inom oss och genom oss.

 

Christina Ohlsson, diakon i Heliga Trefaldighetskyrkan