Gud, vad tänkte Du på när Du kallade mig? Vad tänkte Du på, när det skavde i mig där mitt ibland venflonstickande, dropphängande, operationsförberedande, medicindelande – och jag ”gav upp” som sjuksköterska för att gå in i något jag från början inte visste vad det innebar?

För; jag vill gärna tro, att Du kallade mig där för snart 15 år sedan. Då har jag nämligen något att luta mig emot när det blåser och jag famlar. När jag och andra tvivlar på min förmåga (”bara barnet” enligt vissa), kan jag med fasthet säga ”Gud kallade! Eventuella betänkligheter kring detta, får vi ta med vår Herre!”

För visst famlar jag. Visst kämpar jag med att få ihop Livet med stort ”L” med alla de dimensioner som jag är och lever i. Alla mina valv – de jag vet om och de som ännu är dolda.

Det är ett flerdimensionerat livspussel av själavårdande samtal, steka fiskpinnar, möten på transitboendet, hämtning & lämning på skolan, hembesök, simskola, Jubilarfester, klassdisco, hustru, konsulent för diakoni (men så heter det inte längre), väninna ……och allt annat som är jag.

Samtidigt är jag buren av vissheten om att jag duger; att Gud har kallat mig som helhet – och dig som helhet. Inte bara en dimension av oss – utan hela oss; valv bakom valv bakom valv.

Jag tänker ofta på vilka Jesus kallade till lärjungar. Kanske inte de mest tippade i dåtidens sammanhang. Säkerligen direkt olämpliga i någras ögon.  Hur förtroendeingivande är egentligen en tullindrivare? Och någon som är ”bara barnet”?

Jesus kallade en brokig skara lärjungar med olika erfarenheter, olika kompetenser, olika förutsättningar till att fullfölja uppdraget, olika bakgrunder och familjeförhållanden. Olika valv bakom valv bakom valv.

Jesus kallade människor, då som nu, som tvivlade och trodde, längtade och bävade, hoppades och anade, kämpade och vilade.

Jesus kallade människor.

Vi är alla kallade. Vissa av oss kallade till en speciell tjänst i vår kyrka men vi är alla kallade till medmänniskor för och med varandra. Till att mötas i ögonhöjd. Till att vara sanningsbärare. Till att gestalta hopp och förmedla mod. Till att bära – och våga bli burna. Vi är kallade till att vara människor – med allt det vi är och bär på.

Ibland går det inte ihop. Ibland stängs nästa valv framför näsan på dig; som en pansarvägg som inte går att bryta upp. Ibland klarar jag inte av att vara både småbarnsmamma och diakon. Ibland blir det bli köttfärssås på högtidsklädseln när sonen trilskas i Lunds Domkyrka under en diakonvigning.

Köttfärssås går att tvätta bort. Jag är buren av vissheten att jag är kallad som helhet, som människa, som valv bakom valv bakom valv…

Det är du också.

Vila i det.

Det bär dig.

Det bär mig.

 

Maria Josefson

Mamma – sjuksköterska – mamma – diakon – mamma (när sonen förklarar vem hans mamma är)