Fyra dagar i veckan har vi öppen diakoniexpedition. Människor kommer i olika ärenden, ofta handlar det om bekymmer, ibland om att man inte har mat för dagen, ibland är det oro, ilska, rädsla som gör att behovet att ventilera känslan pockar på. Ärendet kan också bestå i en fråga om vad vi har för gemenskap att erbjuda.

Det ringer det på dörren prick klockan tio. En mörkhårig man hälsar och säger att han är flykting, redan innan han presenterar sig med sitt förnamn. Vi går in och sätter oss på mitt rum. Mohamed berättar att han kommer från Irak och att han varit i Sverige drygt 8 månader. Han väntar – och hoppas – på besked om uppehållstillstånd. Han pratar svenska och ibland engelska. ”Jag går på olika språkcaféer i sta´n och bor tio minuters promenad härifrån kyrkan”.  ”Nästan varje dag är jag på något språkcafé för jag vill lära mej svenska.” Jag imponeras genast, både av att han på denna korta tid lärt sig så mycket och av hans ambition och målmedvetenhet.  Vi pratar om att språket är nyckeln in i landet. Mohamed berättar att han arbetat som advokat i hemlandet och att omständigheter gjorde att han blev tvungen att fly. Nu vill han skapa sig ett nytt liv. Han undrar vad vi har för något som han kan komma till i vår kyrka och jag berättar.

Jag får höra av en våra kyrkvaktmästare att en man ligger och sover i kyrkan, i väntrummet bredvid vapenhuset.  ”Vår gode Joakim” berättar att han sovit i en trapp i natt och det blev inte mycket sömn. Hm  ”Är du bostadslös nu”? frågar jag. Det är inte första gången för Joakim. Joakim har tidigare berättat att han varit takläggare.  Nu var det ett bra tag sedan det lades några tak.. Livet har varit tufft de senaste åren. Trots det tillhör han de ganska förnöjsamma. Kräver inte speciellt mycket, men mat, tak över huvudet och varma kläder tillhör det basala.

Carlos kom från Chile till Sverige som fjortonåring tillsammans med sina föräldrar. Han har arbetat på en tidning i vår stad, men är nu arbetslös sedan ett antal år tillbaka. Yrket är utdött, i alla fall i dess tidigare form. Carlos kommer till mej för att försörjningsstödet som han lever på har tagit slut. Han har gjort en resa till ett av barnen som bor en bit härifrån. De ekonomiska marginalerna är små.  ”Kan jag få lite hjälp till mat”, är frågan jag får.

Tiden rusar fort.. snart är det eftermiddag och bebisar, småbarn och föräldrar fyller vår stora församlingssal med härligt prat och joller. Det är öppet hus för stora och små. Efter sångstunden i kyrkan möter jag en äldre herre med rullator i dörren. ”Jag brukar titta in i kyrkan ibland”, berättar han. Jag presenterar den pågående verksamheten och föreslår att han kan sitta ner en stund. Mannen presenterar sig som Peter och berättar att han arbetat som advokat, men numera idkar pensionärsliv. Ja, det har han gjort ett tag, förstår jag senare, eftersom han passerat nittio.  Men.. han tog uppdrag en bra bit över sjuttioårsåldern, berättar han vidare. Peter ställer med ett snett leende ett par kluriga teologiska frågor som jag inte har några bra svar på, men vi delar en stund. Ett av dagens alla fantastiska möten.

Det är glädje och rikedom att få dela en stunds liv – en vanlig dag i diakonin.

(Namnen i berättelsen är fingerade.)

Aina Hagström, diakon i S:t Andreas kyrka