För länge sen sade en föreläsare att det största sociala problemet i vårt samhälle är ensamheten. Det var ett torrt, lite distanserat konstaterande men ändå ligger det så mycket i det.

Mina första trevande steg ut i arbetslivet var i hemtjänsten. Där tillbringade jag sommardagarna med att städa, koka kaffe och smörja fötter. Innanför vackra husfasader, bland dammiga kristallkronor och äkta mattor rådde ofta en djup form av själslig torftighet som bristen på relationer leder till. Genomgående var de äldres önskan att vi skulle stanna längre.

En dam var nedstämd och så dement att hon alltid hade dragit för gardinerna och lagt sig under täcket när en kom dit. Ibland blev hon arg när hon inte fick sova bort dagarna. Jag försökte åka dit på lunchrasten för att vi skulle hinna gå ut en stund i parken. Som alltid tog sommaren slut. Ibland tänkte jag på damen och undrade hur hon hade det.

Två år senare hade jag ett annat jobb. En morgon plockade jag blommor på innergården som delades med ett äldreboende. På långt avstånd fick jag plötsligt syn på en välbekant gestalt. Jag tvekade att hälsa, det skulle kanske mest förvirra. Då började damen vinka frenetiskt och stegade fram.

”Nämen, det är ju DU!” Utbrast hon innan jag fick en björnkram.

Hon visste säkert inte mitt namn eller hur vi kände varandra men hon visste att hon kände igen och var glad över att se mig. Det var lektion ett i att möta människor. Förvänta dig alltid det oväntade.

Jag tror att den där torrt konstaterande föreläsaren hade rätt. Det största bekymret för många människor är just ensamheten. Den är lika tung, lika invaderande och lika påtaglig för alla som upplever den. Men ibland kan det enkla, som att gå bredvid på promenaden, göra precis hela skillnaden. Om inte i det stora hela så åtminstone en liten stund, just den dagen, för just den personen. Ibland kan ensamheten också drabba oss själva i våra liv och i vårt ibland svåra uppdrag som diakoniarbetare. Då behöver vi varandra som kollegor och medmänniskor. Om vår tids största sociala problem är ensamheten, då är den största sociala tillgången gemensamheten, eller ja gemenskapen.

För jag vill tro att mellanmänskliga möten alltid gör skillnad och avtryck, inte bara i det lilla utan även i det stora hela.

Maria Pavalder, socionom, Kraftstationen