Om någon frågar mig var jag kommer ifrån så svarar jag, efter en kort inre strid, ”Hästveda”. Min tvekan betyder inte att jag vill förneka faktum, utan på att jag var nio år när vi flyttade till Hästveda och jag hade bott på tre andra platser i landet. Ingen hade någonsin samma dialekt som jag.

I Hästveda är kyrkan från 1100-talet. Där doftar det som ingen annanstans. Där fanns en plats som var min många söndagar, jular och inte minst påskar. I Hästveda kyrka är jag konfirmerad, där gifte jag mig och på kyrkogården vilar mina föräldrar, på en gravplats de själva valt ut och i bekväm närhet till en avliden kär vän. Tror de fortfarande spelar Mah Jong och dricker vin om kvällarna.

Utanför prästgårdsmuren stod jag och bästa vännen och pratade om livet om fredagsnätterna – det var där våra vägar skulle skiljas, det var bara ett par saker vi måste säga först…

Jag minns hur vi cyklade till sjön för att bada, jag minns hur bokollon känns under bara fötter. Jag minns var vi köpte ägg, jag minns var det gömdes flyktingar, jag minns sådant jag aldrig har berättat.

Men ingenting finns kvar i Hästveda av det som var mitt liv då. I vårt hus bor andra människor – ingen av dem är jag, ingen mina föräldrar eller mina bröder. I trädgården finns älskade husdjurs gravar, men det vet de nya ägarna inget om. Däremot vet ju jag hur gott det är att sitta på trappan med nosen mot solen när våren börjar komma…

Men Hästveda finns ju: ”Å, Hästveda? Där har jag varit på kollo!”. ”Hästveda? Då känner du mina släktingar Kalle och Lisa?” Det gör jag aldrig, jag bodde bara där i tio år och man behöver nog ha varit infödd i typ fyra generationer för att ha koll. Eller, senaste tillfället Hästveda kom på tal: Trettonårig flicka från Irak. Vi strålade mot varandra i detta osannolika, att vi båda bott i Hästveda! Hon tyckte att det bästa med Hästveda var att man kunde köpa pizza, och jag kunde svara på äldre människors vis: ”Pizza? Ha! Det kunde man minsann inte när jag bodde där!”.

Och lillebror anlitade en man från Libanon att kakla badrummet. Han hade också bott i Hästveda, anvisad dit just de dagar när det var Hästveda marknad och gatorna fylls av tiotusentals besökare. ”Äntligen”, tänkte han, ”som hemma!”. Den som vet, den vet hur öde Hästveda är när marknaden är över…

Hästveda blev den plats som jag ”kommer ifrån”, och det är jag glad för. Det var viktigt för nioåringen att få borra ner sina rötter lite djupare, bland andra som också hade skorrande r.

En lycklig människa är jag, som aldrig har behövt lämna mitt hem för att rädda mitt liv.

Charlotte Lundh, diakon Hyllie kyrka