Jag är inte så mycket för nationalism och bryr mig egentligen inte smack om Sverige vinner hockey-VM eller Eurovisionfestivalen eller något annat internationellt mästerskap. Det är för mig petitesser.

Däremot finns en omständighet som gör att jag känner både glädje och stolthet över att vara svensk – nämligen det svenska välfärdssystemet. Jag vill nog t.o.m. påstå att utformandet av den svenska välfärden intar en topposition på topp-fem-listan över företeelser som vi svenskar kan vara extra stolta över i ett internationellt perspektiv.

Nu är det förvisso så att Sverige inte är det enda land i världen som har en väl fungerande välfärd. I Europa brukar man prata om tre olika modeller – den nordiska, den anglosaxiska och den sydeuropeiska/katolska modellen. I den nordiska (där Sverige ingår) har det fokuserats på breda generella välfärdslösningar; medan den anglosaxiska varianten innehåller mer privata och egenfinansierade lösningar och den sydeuropeiska lyfter familjen och frivilligorganisationers bidrag för att bygga välfärdssamhället. Dessa tre välfärdsregimer är utformade på olika vis men den gemensamma poängen är att människor inte ska behöva gå under till följd av personliga och sociala problem.

Grunden till välfärdssamhällets tillkomst beror förmodligen på att människor redan tidigt insåg att om man gick samman hade man större möjlighet att stå emot faror – både reella och fantiserade – och på så vis kunna känna större trygghet i en annars ganska farofylld värld. På så vis blev familjen och storfamiljen en viktig institution; enskilda personer och familjer kom så småningom att organisera sig i klaner för att på så vis ytterligare öka möjligheterna till överlevnad.

Idag i vårt moderna samhälle handlar det inte längre om ren och skär överlevnad utan om att var och en av oss ska kunna leva anständiga liv, både i fysiskt, psykiskt och materiellt hänseende. Det betyder inte att människor inte fara illa men intentionerna är ändå att alla ska kunna leva tillräckligt goda liv. Jag vill nog påstå att vi i Sverige fortfarande har ett väl fungerande välfärdssamhälle, att vi i ett internationellt perspektiv lever i ett mycket priviligierat samhälle trots att försämringar skett.

Hur vill jag då koppla detta resonemang till Svenska kyrkan och dess diakoni? Jo, min övertygelse är att en av diakonins viktigaste uppgifter är att fungera som granskare av vårt samhälle och uppmärksamma när människors rättigheter kränks och när politiska och ekonomiska krafter försöker montera ned våra gemensamt uppbyggda trygghetsarrangemang. Det handlar då om att vi måste använda vår röst och jag tror att vi måste bli mycket bättre på att ropa än vad vi nu är.

”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det skall ni också göra för dem.” (Matt 7:12)

Peter Juhlin, diakon i S:ta Maria kyrka